Jag såg precis julspecialen av Downton Abbey. Anglofil som jag är, och aktiv romantiserare av svunna tider. Dessvärre började serien sagga redan i säsong två, när den ”verkliga” dramatiken i skyttegravarna ställdes mot tramsdramatiken i salongerna. Men julspecialen är ändå intressant, om inte annat så ur ett dramaturgiskt perspektiv: döden som livräddare.

Jag märker det lite överallt nu för tiden, att man med viss regelbundenhet tar livet av centrala karaktärer för att gjuta nytt liv i intrigen. Problemet är att om man måste gjuta liv i intrigen är det helt enkelt intrigen som suger. Eller har börjat suga. Från början kan det vara hur bra som helst. Det var likadant i tv-serien Labyrinth; folk dör i drivor, som om det i sig utgör ett relevant intrigelement. George R R Martin gör det till en konst i A Song of Ice and Fire – istället för att fundera på om han kanske skulle kortat ner eländet några tusen sidor. Intrigen i Hamlet bygger ju inte på att alla dör, den bygger upp mot att alla dör.

Det är helt ok att slakta sina skapelser, men bara om det är motiverat, annars blir det en cliffhanger i mängden, en chock som sparkar igång läsarens intresse igen. Det är rätt viktigt att tänka på när man skriver själv: effekten har inget egenvärde, det är budskapet och temat som står i centrum och om det kräver en effekt så varsego. Döden får aldrig användas som en nödutgång bara för att intrigen börjat sunka.