Läste Martin Aagårds betraktelse över bokens framtid i Aftonbladet. Rubrik: Bokslut? Böckerna blir allt fler – men innehållet allt sämre.

Kan inte annat än hålla med. Han får till några riktigt torra konstateranden: ”Det har helt enkelt getts ut för mycket kok- och trädgårdsböcker de senaste tio åren.” Här på tidningen (Svenska Dagbladet) dignar litteraturavdelningens refuseringsbänk under detta frätande träck: livsstilslitteratur, gärna författad av någon kändis vars enda relevans är att hen lyckats uppnå en hittills okänd nivå av irrelevans.

Ett problem som Aagård identifierar är att i dagens klimat av egenutgivning (fullträff där) och nerskärningar kommer de böcker som till slut ges ut att vara sämre inte bara till innehållet, de ser dessutom sämre ut. Språket, korrekturet, allt som förut utgjorde en anledning att köpa en professionellt utgiven bok (förutom huvudanledningen, en bra berättelse) – bortrationaliserat.

Själv är jag redigerare, liksom min flickvän. Hon har dessutom ett mycket gott formöga så mitt arma alster kommer att se bra ut, både formmässigt och språkligt. Men resten av alla hoppfulla? Jag har sett egenutgivna böcker på ovan nämnda refuseringsbänk som varit så taffligt redigerade att man knappt vet när ett kapitel börjar och ett annat slutar. En sådan skribent kan ha hur mycket att säga som helst, och berätta världens bästa historia, det blir i alla fall oläsligt. Tragiskt, och antagligen själva roten till bokens kris; de goda historierna och de höga ambitionerna får ingen chans att synas så länge detta SM i litterärt lavemang pågår.