Efter gårdagens raljerande inlägg om ordet ”projekt” var jag naturligtvis tvungen att ändra beskrivningen av mig själv. Allt tal om ”litterära projekt” fick maka på sig för det mer neutrala ”litterära ambitioner”, en prettoskvätt så god som någon.

Efterhandskonstruktioner är över huvud taget litteratörens bästa vän. Hur många av alla dessa fina böcker innehåller verkligen allt vi tillskriver dem? I skriftställarens egna ögon, menar jag. I skapelseögonblicket, menar jag. Antagligen inte en enda. Jag har för mig att Daniel Sjölin sade något om att han skulle ha varit sinnessjuk om han verkligen hade haft alla de idéer som kritikerna lästa in i hans senaste roman, Världens sista roman (ja ja, Daniel, mig lurar du inte). Själv gör jag det hela tiden. Skriver något, upptäcker att det liknar något annat och putsar det kanske en aning så att jag sedan kan säga: ”Ja, alltså, det där är ju Nietzsche”, eller något annat odrägligt. Eller varför inte roligt? Staden i min roman heter Värphönan, och är ursprungligen ett värdshus. Lite kul, tänkte jag. Tills jag upptäckte att Tintin besöker värdshuset Värphönan i Karin och Allan B Janzons översättning av Ottokars spira (i Björn Wahlbergs nyöversättning, som säkert är betydligt mer korrekt, har det blivit värdshuet Kungakronan). Numera är således Värphönan en hommage till Hergé. Och så har det alltid varit.