Tung diskussion med min kära flickvän idag. Efter ett års regelbunden kampanj, i accelererande medvind, fick fröken P mig till slut att gå med på att ge skrivandet en heltidschans. Alltså tänker jag kapa trossarna och låta pråmen följa strömmen ett år eller två. Ångest är bara förnamnet. Jag vet att hon har rätt, att jag mår obeskrivligt mycket bättre när jag inte löneslavar utan ägnar mig åt det som är viktigt för mig. Samtidigt: degen behövs ju. Det blåser så förbannat där ute. Men det ska också bli skönt, så fånigt skönt att få lugn och ro. Förra gången skrev jag tusen sidor på ett år. Det var okej. Jag menar: det var gudomligt. Jag var gudomlig. Det var så det kändes. Knark, vad är det för trams?