Varför fantasy? Varför inte? Okej, i sanningens namn finns det ett utmärkt skäl: för att kunna säga något om något utan att fastna i förutfattade meningar och låsta positioner. Vill man säga något generellt om rasism är det bättre att göra det i en påhittad värld än att prata om Sverigedemokraterna, eftersom det senare alltid riskerar att sluta med att hela resonemanget sunkas ner i just det fallträsket och i övrigt avfärdas.

Men, man känner ju inte igen sig! Ha! Igenkänning är värt noll och intet; det är alltid ämnet som väger tyngst. En bekant till mig sade en gång, apropå den store stilisten Stieg Larssons lysande verk (fan också, fingrarna blir alldeles kletiga av all ironi), att han börjat förstå värdet av att känna igen sig. Han kommer från övre medelklassen utanför Stockholm och har mig veterligt alltid röstat moderat. Vad var det han kände igen sig i hos vänstertomten Larsson? Den fysiska platsen, förstås. Och det är ungefär så djup igenkänningen brukar vara. Igenkänning är bara en spegel, litteratur för den som tror att man lär sig något genom att titta på sig själv hela tiden. I bästa fall kan det vara en skrattspegel, men har man bara ett tillräckligt stort ego och tillräckligt hög status kan man skita i flinet. Ingen utvecklas, växer eller lär sig något genom ”igenkänningslitteraturen”, man blir bara bekräftad. Hur många ur medelklasspöbeln har förändrat sina vanor och värderingar efter att ha flatgarvat sig igenom en säsong av Solsidan? Inte en jäkel. Men tusan ta mig vad de känner igen sig.

Den nya vinkeln är nödvändig. Den intellektuella provokationen är nödvändig. Den verbala kängan i det proverbiala skrevet är nödvändig.