SvD:s kulturchef Martin Jönsson skriver på sin blogg, under rubriken Debutanter inte önskvärda, om att filmstödet numera bara ska ges till etablerade filmmakare. Bedrövligt korkat, men knappast överraskande; det brukar bli så förr eller senare: de redan etablerade pinkar in sitt revir och försvarar det till sista blodsdroppen. Ve alla drömmare och visionärer!

I min ”bransch” (ytterligare ett hatord) har det länge varit ofördelaktigt att vara debutant. Efter månader och år av arbete förväntas du skicka in ditt alster i pappersform, eftersom förlagen har lyckats missa den digitala revolutionen. Manuset kan förstås bestå av allt från 50 till 1500 sidor, och vill du ha tillbaka det måste du snällt bifoga porto, annars får du lika snällt skriva ut alltihop igen. Billigt och bra för den kämpande skribenten. Till slut dimper refuseringen ner, vanligtvis ett stilistiskt mästerverk, en veritabel eruption av isbergsteknik av typen: Ditt manus passar inte i vår utgivningsprofil (vad den är framgår ingenstans på deras hemsidor, eftersom förlagen har lyckats missa den digitala revolutionen). Det räcker så. För en hårt arbetande litteratör förtjänar inte mer respekt än så. Den dumme fan kommer ju inte att tjäna några pengar ändå.

Den ärade redaktör Jönsson har slagit huvudet på spiken. Debutanter behandlas som ett problem. Det är dags att tyst tassa runt dinosaurierna och publicera själv. Låt formen bli lite lidande, men gör din röst hörd. De har inte rätt att tysta dig. De förtjänar inte din respekt.