Det heligaste av det heliga för en litteratör, berättelsen am sich, håller på att kapas av de slemmigaste av kommersiella aktörer. Någon som känner igen följande: ”A third story by Lydmar”, eller ”& other stories” (by fucking H&M, för den som hänger med till och med sämre än jag). Vad är det för ”story” de kränger? Ingen alls förstås, bara isolerade, tomma händelser (kanske ska jag ta och kapa begreppet ”event”, för att ge igen?) i fullständigt banala liv.

Men varje liv är ju en berättelse, invänder nu vardagsknarkaren och viker med bekymrad rynka i pannan ett hundöra i sin senast inköpta kokbok (just vid den trattorianska pannkakan med gorgonzolagrädde och färska primörer från andra sidan Styx).

I h-vete heller! Inte i litteratörens mening. En berättelse som är värd något speglar inte bara livet utan går utöver det, presenterar en ny vinkel, en ny idé eller något annat som gör berättelsen större än den enskilt framhasade existensen.

Det är så tryggt och enkelt att bara läsa om sådant vi kan se när vi tittar ut genom fönstret. Men det är bara vardag, och att lyfta vardagen till något stort är att spränga grunden för alla stora berättelser. Därmed inte sagt att vardagen inte spelar någon roll i litteraturen, självklart gör den det, men den får aldrig bli själva syftet, för då blir litteraturen också vardag.