Ett första steg mot ett skrivande år. Jag skickade in uppsägningspappren till Mediakompetens. Jag har alltid känt mig kluven när jag inte får ett vikariat förlängt, eller rent av får foten. Å ena sidan total osäkerhet (och jag är ju trygghetsnarkoman, även om jag äntligen har fått metadon utskrivet), å andra sidan frihet. Senast jag var arbetslös, sex månader den gången, mådde jag som en prins. Är det något fel på mig? Varför passar inte arbetslinjen mig? För det kan väl inte vara… Nej, såklart inte, arbetslinjen kan inte vara fel. Hur kan jag tänka så dumt? Fy! In i ledet igen! Rak i ryggen! Högerarmen… upp!