Jag var på svensexa i helgen och snackade lite med Micke, som tillsammans med Anna provläser manuset. Överlag positiva reaktioner, särskilt när det gäller namnen som folk verkar har sådana problem med – så fort en relativt bildad svensk kulturtomte ska läsa en fantasyroman börjar han gnälla på namnen: de är så krångliga, de är så många. Faktum är att namnen ofta inte är så många, åtminstone inte överväldigande fler än i en ”vanlig” roman, men eftersom alla är nya känns de många. Hur resonerar de där tomtarna om Mo Yan eller någon japansk författare? Andres Lokko tyckte att Mo Yans Ximen Nao och hans sju liv var krånglig med många konstiga namn. Det bekräftar alla mina fördomar om Hr Lokko, samtidsnarkomanernas privatlangare.

Alltnog, Micke rapporterade att namnen kändes jobbiga i 50 sidor, sedan fungerade det fint. Jag är nöjd. Däremot efterlyser han en karta som klargör de olika ländernas relationer, geografiska och andra. Tål att tänkas på, för samtidigt som jag gärna avhåller mig från konventionerna vill jag inte bli obegriplig, det tjänar jag inte ett skvatt på.

Fröken P har också läst en bra bit – jag redogör för hennes första tankar imorgon. Håll ut!