Min allra käraste fröken P har som sagt också kommit lite drygt halvvägs. Hon försöker läsa enligt principen: sträckläs som en vanlig läsare, men det är väl i princip omöjligt eftersom hon känner mig och redan har läst en tidigare version.

Däremot har hon hittat tre tveksamheter av varierande allvarlighetsgrad:

1. När huvudpersonen Naike reflekterar över sitt förflutna och talar om sin adoptivfar gör hon det med betoning, i form av kursivering. Min tanke var att hon skulle göra det för att håna honom, men P tycker inte det funkar alls. Nåja, den detaljen är ju lätt att ändra.

2. Är lite svårare att fixa, men litar man på teknikens under så är man snart hemma. Straivanerna (bokens ”förtryckta”) kallar fýnerna (bokens ”förtryckare”) för ”lik”, eftersom de saknar pigment i huden och i princip är alldeles vita. Det är en ny detalj i version sex, men den verkar inte ha fallit så väl ut. Antagligen för att fýnernas blekhet inte omtalas tillräckligt ofta. Kopplingen är uppenbarligen inte självklar.

3. Och nu blir det allvar. Mitt sätt att hantera tidslinjerna kan bli förvirrande. Romanen berättas utifrån fem perspektiv, och jag har joxat lite med kronologin (typ, som värsta Tarantino eller?). Det gör romanen svårare, det är jag väl medveten om, men också intressantare, om du frågar mig, och det gör du förstås, vad gör du annars här? Men P tycker att det finns en risk att man inte noterar vissa nyanser och att den knödda kronologin helt enkelt misstolkas, läses som om den var rak, och så vidare, med episk katastrof som följd. Det är verkligen ett stort problem, eftersom ett av perspektiven i stort sett bygger på kronologiska kringelkrokar. Men om de andra testpiloterna tycker likadant har jag antagligen inget annat väl än att tänka om.