Imorgon ska jag till jobbet igen, för en endagsutflykt vid åran innan en ny period av ”sysslolöshet” tar vid. Jag tänker passa på att skriva ut de dryga hundra sidor som är skrivna av den första, mycket skelettala versionen av min nya roman. Den utspelar sig några år efter den som snart ska publiceras, men jag håller mig i samma värld.

Förhoppningsvis kan jag komma igång med den igen, i väntan på att juryn återsamlas och domen faller. Det börjar bli lätt frustrerande att inte få något gjort, samtidigt som det finns ett nära på fysiskt motstånd mot att börja arbeta med något som jag ändå snart måste ta en paus ifrån igen. Jag vet att det bara är att bita ihop, parkera sina ömmande skinkor på den blankslitna stolen och hamra tills fingertopparna blånar. Dessvärre hindrar det inte den veritabla djungel av mentala trösklar som någon har placerat ut i min hjärna, som det komplexa portsystemet i ett japanskt slott.