Micke har läst färdigt. Raskt marscherat, och på hans första reaktion lät det som om kronologin kanske funkar trots allt. Puh! som Nalle hade sagt. I mina mörkaste stunder känns det som om hela kompositionen står och faller med tidens pil. I viss mening gör den ju det, eftersom hela det perspektivet byggs upp på ett annat sätt, och på något vis vilar på de andra perspektiven, som olja på vatten ungefär. Uppifrån ser man bara oljan, men så fort man måste röra om, eller det stormar en sväng så spricker oljefilmen och allt som finns under avslöjas och ingenting blir det minsta spännande.

I och för sig har Micke lagt in en brasklapp: ”om jag inte missat något viktigt”. Shit! Det är ju precis därför man inte ska bygga upp förhoppningar: det blir så mycket värre när de inte infrias. Nej, rakryggat möta verkligheten! Hur den än ser ut. Och sedan tackla det man stöter på. I helgen ska jag och fröken P träffa hennes kusin, som testläser och som aldrig har träffat mig! Han kan med andra ord vara hur hård som helst, och är den ende som får en så gott som ofärgad ingång till romanen. En viss nervositet börjar byggas upp, men jag stärker mig med Mickes första ord: ”Imponerad!!!” Hur illa kan det vara?