Imorgon bär det av till fröken P:s kusin och hennes testläsande partner Tomas. Jag börjar på fullaste allvar bli lite nervös. Hoppas vi tar textgenomgången först så att jag kan slappna av och umgås som en människa resten av kvällen. Jag menar: vad gör jag om han hatar boken? Hur hanterar jag det? I bästa fall tar jag till mig detaljsynpunkterna och försöker rätta till problem, men i sämsta? Bryter ihop och lipar? Ger upp skrivandet och drar till Mongoliet?

Eller om han är översvallande i sitt beröm? Det finns ingenting jag har så svårt att hantera som enbart positiva omdömen. Jag tror alltid att folk ljuger. Ingenting är bara bra, ingen människa är bara bra, alltså måste den som påstår något sådant ljuga.  Han har en delikat balansgång framför sig den arme Tomas.

Om jag har förstått saken rätt är han inbiten fantasyläsare och det gör saken extra spännande, förstås. Hittills har de flesta som läst varit mer eller mindre ovana vid genren och det har sina fördelar, eftersom jag hävdar att jag skriver en rätt egen form av fantasy som främst riktar sig till intellektuellt vuxna och dessutom har konstnärliga ambitioner. Men samtidigt är det fortfarande fantasy, och det är de läsarna som kommer att möta boken först (eftersom de andra är så inskränkta att de bara kommer att avfärda den, åtminstone inledningsvis; vadå, nej jag är inte fördomsfull). Hur kommer de att reagera på den relativt grå vardag som skildras? Hur kommer undergenren ”high diskbänksfantasy” att landa? Imorgon kommer troligen den första indikatorn.

En van fantasyläsaren kommer också att se helt andra problem. Där somliga kanske tycker att namnen är konstiga och många kommer en som varit med bara att rycka på axlarna. Hur ogärna jag än delar in litteratur i fler genrer än ”bra” och ”dålig” medför olika läsvanor ibland radikalt olika perspektiv.

I ärlighetens namn: det absolut värsta som kan hända är att han inte har läst färdigt. Jag skulle bli rätt så komplett knäckt.