Tungt. Tomas hade inte hunnit läsa färdigt. 70 sidor. I korta intervall dessutom, vilket troligen är skälet till att han ”hade lite svårt att komma in i” boken. Besviken? Såklart! Men helgen var ju trevlig ändå.

Det var bara så perfekt: han hade aldrig träffat mig, hade en mycket svag koppling till mig, han kunde läsa utan att ha en bild av författaren. Nu har det tåget gått och han har hamnat i samma omöjliga fack som alla andra testläsare: de känner mig och det leder till viss hänsyn till mina känslor, vilket naturligtvis är snällt, men dessvärre inte nyttigt i det här utsatta läget. Typiskt!

I plusfacket har nu fröken P läst ut version sex och hittat en otydlighet som måste rättas till. Straivanernas reaktioner är inte riktigt konsekventa, eller kanske snarare inte tydliga nog. Det kommer att kräva ett nytt avsnitt, modell kortare, och vissa förändringar i ett annat. Inga stora grejer men ändå något att börja pilla med. Jag har faktiskt längtat efter kritiken mycket av det skälet: att äntligen få komma igång igen. Den andra romanen bubblar i limbo eftersom den bara blir ”pausunderhållning” i väntan på att fortsätta med publiceringsarbetet.

Ergo: dags att koppla in egot igen och bege sig till regnbågslandet för en kopp te med Puckly.