Det kanske mest spännande med att diskutera romanen med fröken P är att vi har delvis olika preferenser när det kommer till litteratur. Det är också en av de stora utmaningarna.

Där jag helst läser berättelsedrivna böcker, dras P till karaktärsdrivna. Jag har heller ingenting emot tesdrivna texter, medan P föredrar när tesen gestaltas så att läsaren själv får upptäcka den. För mig är det jätteläskigt! Chansen är ju rätt stor att läsaren missar vad jag vill säga.

”Det är ju din bok”, brukar P säga, och det är helt sant, och jag gör inte heller som hon säger hela tiden, men det är just den där utifrånblicken som är så viktig: inte bara det att hon inte är lika insnöad i min fantasyvärld som jag är, utan just att hon själv hade gjort det helt annorlunda. Mitt usla självförtroende skakar förstås varje gång, men det håller, och jag får också chansen att räta ut onödiga krokar och förstärka och fördjupa delar (läs: karaktärerna) som jag ofta tycker att jag redan har blivit färdig med.

Visst, det är fantasy, men eftersom jag är ett pretto vill jag ju att folk som normalt inte läser fantasy ska gilla boken. För mig handlar det om att verkligen göra fantasy för vuxna (inte sådan där inbillningsvuxen fantasy som bara är vuxen för att den innehåller mycket sex och våld – adult fantasy, som jag kallar det). Det är förbannat svårt, att göra något jag inte är riktigt van vid, att se saker som jag inte brukar titta efter, och samtidigt fortsätta att vara mig själv och skriva min text.