Och här kommer ytterligare ett nytt stycke sprunget ur fröken P:s pregnanta kritik. Här är det huvudpersonen Hvárek som fått i sig lite för mycket:

> Kasta ut henne. Gjorde ja. Jävla fittludre. Ut på den jävla gatan.

Hvárek försökte sparka undan en trasig låda, men den var för tung och bara raspade någon decimeter åt sidan. Han vacklade, tog stöd mot väggen.

”Fitta!” skrek han och grabbade tag i lådan och kastade den längre in i gränden. ”Fittan. Ut för helvete!”

Lådan väntade på honom. Den här gången tog han sats och sparkade allt vad han kunde. Plankorna brast, foten bröt igenom och tog tyngdpunkten med sig rätt upp i himlen. Plask i gruset och vätan låg han plötsligt.

Kasta ut henne. Fittan. Ja tänkte inte buga å krusa för nåt jävla lik bara för hon lagt upp sej. Va trodde hon? Att ja skulle tacka henne för hon gav mej chansen å lägga mej på knä precis som hon. Sughoran. Sug pengar ur liktasken.

Han skrattade tills han kiknade. Spyan kom plötsligt och han hann knappt vrida huvudet åt sidan.

”Fy fan.”

Skulle han ha funnits där då när vi behövde de? Fan heller han sket ju i oss.

”Varför to du inte chansen för fan?”

”Vicken jävla chans de va ju ingen chans för nån annan än henne ju. Vi hade va vi hade å de va inte mycke men vi hade de å vi hade fått de för vi jobba för de. Ja jobba för de.”

”Å va va de värt? Igentlien?”

”Inte ett jävla skit.” Han skrattade igen. ”Fy fan för den här skiten.”

Grymtande rullade han över på mage och krälade bort till väggen och lyckades staga upp sig sittande med en möglig tunna bredvid sig. Han fick syn på sin hand.

”Fan också. Titta va fittan gjorde. Tror hon hon är? I helvete heller.”

”Du hade chansen å du ba slängde bort den.”

”Nej de gjorde ja fan inte för de fanns ingen chans för den här jävla stan ger en ingen chans. Nej du man måste jobba för sitt å de gjorde ja. Ja är dukti. En dukti skomakare. Ja gör skor de är de ja gör. Å man måste kämpa å ja kämpa men den här jävla stan. Värphönan. Den kanske värper men de är ju allti nån som är där å snor ägge. Hon gick ti tjuvarna å sen tänkte hon sej att ja skulle gilla de. De va hon som sluta kämpa. Så ja kasta ut henne. Ut! För helvete. För hon sluta kämpa å de kan man inte göra man måste kämpa å ja kämpa. Ja kämpa så jävla hårt.”

Han överraskades av gråten och blev alldeles tyst. Tinningarna spände som väktarnas byglar, bet och högg in i huvudet.

”Ja kämpa”, viskade han. ”Fan va ja kämpa. Men hon kämpa inte! Då kan hon gå ti dom lika gärna. Dom to ju allt ändå. Gå ti dom bara. Gå för helvete!”

Gränden låg tyst.

”Ja fan nu haru inge kvar de är då säkert.”

”Nej för fan men de hade ja inte innan heller. De är ju samma skit. Men nu är ja fri i alla fall. Fri som jävla fågeln å nu ska dom få. Nu ska likjävlarna få.”

Hans huvud skrapade längs väggen och dunsade tillrätta mot tunnans fuktiga trämögel. Gränden låg tyst.<

Har just sett Modstrilogin så jag hoppas att det inte blev för mycket Kenta och Stoffe.