Japans historia är full av fascinerande epoker och händelser, särskilt för en västerlänning som också får kulturkrocken till livs. Huvudsakligen tre perioder intresserar dock mig: Gempei-krigen i slutet av 1100-talet, när Taira och Minamoto gjorde upp om makten och kejsaren flyttades ut i politikens förmak; Meiji-restaurationen, med Bakumatsun och Boshin-kriget, när Shinsengumi mördade sig genom Kyoto med lagen i ryggen; och sist, men absolut inte minst, Sengokujidai, de stridande staternas era.

I en bok med den aningen avtändande titeln Sengokujidai. Autonomy, division and unity in later medieval Japan skildrar engelsmannen Michael Lorimer denna period, som har gett upphov till flera av Akira Kurosawas filmer och vars absoluta slutskede fiktionaliserats i James Clavells Shogun. Upplägget av boken är pedagogiskt, med en inledande genomgång av roten till inbördeskrigens onda i Onin-kriget i slutet av 1400-talet, en presentation av de ekonomiska villkoren och den sociala strukturen, samt en redogörelse för de många folkrörelserna under den här tiden, de så kallade ”ikko”. ”Ikko” förekom i flera varianter, från den enklare folkliga resningen i form av ”do-ikki” till religiöst och politiskt motiverade massrörelser som ”Hokke-ikki” och ”Ikko-ikki”. Dessa rörelser, framför allt den sistnämnda, hade stor påverkan på 1500-talets Japan och kuvades inte förrän i slutet av århundradet under Toyotomi Hideyoshi.

En bit in i boken börjar så godbitarna, för militärhistorikern: en presentation av de viktigaste länsherrarna (daimyo) och deras göranden och låtanden. Namn som Mori Motonari, Uesugi Kenshin och Takeda Shingen passerar revy. Mitt i smeten landstiger portugiserna och introducerar krutvapen för de stridsglada herrarna. Slutligen äntrar Oda Nobunaga scenen och tar de första blodiga stegen på vägen mot ett enat Japan, en väg som inte når sin ände förrän två decennier efter hans död när Tokugawa Ieyasu utnämns till shogun och grundar Tokugawa-shogunatet (som styr Japan fram till Meiji-restaurationen).

Det är en kort bok och genomgången blir stundtals schematisk, men det är ingen anledning att inte läsa boken; Lorimer lovar knappast en djuplodning. Ett större problem är det bitvis usla utförandet. Korrektur verkar vara ett ord som varken författare eller förlag känner till. Förutom rena, enkla småfel, dräller det av meningar som inleds med en huvudsats, utrustas med en bisats, som uppenbarligen är tänkt att vara inskjuten, som den förra, men sedan sätts det punkt. Förutom att läsaren går miste om kunskap är det vansinnigt irriterande, så till den grad att jag lade undan boken första gången jag började läsa. Man vänjer sig delvis även vid detta, men det borde man inte behöva. Det är smärtsamt tydligt att litteraturens kris inte bara är ett svenskt problem.

Med denna brasklapp vederbörligen lämnad är det fortfarande en intressant och relativt tillgänglig sammanfattning av en mycket komplex tidsperiod.