Den ohemula kris i vilken svensk bokbransch befinner sig, har äntligen funnit sin lösning. En man med koppling till ett större svenskt förlag som börjar på B uttalade sig för en tid sedan i radio och framklökte då följande: ”Vi ska satsa på personligheter och bloggare.”

I ett land där kvaliteten på det som publiceras rasat med sådan kraft att USA:s fiscal cliff framträder som barnbacken i ett genomsnittligt vinterparadis, är det kanske väl optimistiskt att vänta sig en följdfråga. Någon sådan kom heller inte. I alla fall inte i den sändning jag hörde.

Låt oss dock drömma och tänka oss följande:

”Men att någon har en personlighet eller en blogg betyder väl inte att de är läsvärda?”

”Litteratur är ju i grunden berättelser, och det är det vi söker, personer som har en god berättelse.”

”Men kan man inte tänka sig att det också behövs en god berättarförmåga?”

”Inte alls, det fixar vi på förlaget. Du kan skriva vilken skit som helst så skulpterar vi om den till nåt som ser åtminstone ätligt ut.”

”Men hur kommer det att påverka de skickliga och seriösa författarna?”

”Äsch, det där snacket är bara elitistiskt. De böcker som folk vill läsa är seriösa. De handlar ju om vanligt folk. Det du pratar om är pretentiösa böcker.”

”Kanske det, men hur kommer de i så fall att klara sig?”

”Det är inte viktigt. Det viktiga är att branschen överlever, och de där pladderkvarnarna har aldrig kunnat leva på sitt skrivande ändå. Då är det bättre att de som faktiskt lever på litteraturen kan fortsätta med det.”

”Och vilka är det i så fall, om inte författarna?”

”Direktörer, marknadsförare och kommunikatörer. Tjänstemän. Folk som gör nåt viktigt, på riktigt.”

”Och böckerna?”

”Vad har de med saken att göra? Deras enda funktion är att generera vinst och om de inte gör det får de väl maka på sig.”