Mickes och Annas språkliga synpunkter är härmed införlivade i manuset. Det var ungefär lika många som mammas, några gamla, några nya. ”Nya” föder, eller snarare göder, den eviga skräcken när det kommer till text: vad har slunkit igenom. För jag hittade ett par nya fel bara när jag scrollade i texten. Anekdoten om författaren som gav sig fan på att hans bok inte skulle ha några tryckfel och gick igenom texten typ tusen gånger, gör sig påmind. På sista sidan stod det: ”Den här boken innehåller inga tyrckfel”.

Alltså, jag vet att det inte kan bli felfritt, men det är det jag vill ha. I de stycken som skildrar straivanerna kommer jag delvis undan eftersom deras språk är ett slags mellanting mellan skrift- och talspråk. Värre är det med fýnerna som ska tala så korrekt att det blir opersonligt, just för att framhäva hur lika de är, hur lite personlighet de har. Eller snarare: hur mycket de ha låtit konventionerna och de gemensamma erfarenheterna sudda ut, jämna ut, deras personligheter.

För att inte tala om hur tydliga felen kommer att vara i de rena berättande partierna.

Nästa steg är fröken P:s korrektur. I slutändan kommer ju nästa version, den slutredigerade, att gå en vända på korrektur också. Och jag kommer att läsa den själv säkert tio gånger. Men det kommer inte att hjälpa. Mina ögon är dessutom rätt odugliga eftersom det är min text. Jakten på den felfria debuten fortsätter.