Idag har jag rumsterat om slutet. Fröken P tyckte att jag borde lägga det starkaste avsnittet sist, och det är naturligtvis klokt, så nu har jag gjort det. Dessutom stör det inte kronologin (min älskade kronologi!). Ett par av de nyskrivna avsnitten har också hittat sin plats (preliminärt i alla fall).

Och! Och och och! Så har jag skrivit ytterligare ett nytt avsnitt. Här är det huvudpersonen Naike som har råkat i handgemäng, vilket naturligtvis inte en fin dam ägnar sig åt:

>Hon hörde det i hans steg redan när han steg över tröskeln. Han visste. Hade förstås fått veta det snabbare än elden sprider sig.

Trappan knarrade rytmiskt. Klamp-klamp-klamp-klamp-klamp. Fem steg. Jodå, han visste.

Så va säger ja nu? Tänk om han kastar ut mej?

Längre hann hon inte förrän dörren skallrade i sina karmar. Han brydde sig inte ens om att vänta på ett ”Kom in!”.

Naike såg ner i golvet. Högst upp i synfältet skymtade hans sammetskor. Dammiga. Gråbrunt damm; rök och aska blandad med gruset.

”Vad är det egentligen som pågår?” frågade han.

Naike skrattade till. Pågår? Som en liten farbror. Fan göru ejentlien? menade han.

”Det är inget att skratta åt”, sade Relnahir. ”Hela Palatset surrar om det.”

”De förtjänade det”, svarade hon till slut. ”Fråga Reita.”

”Ska jag fråga en tjänare? Jag frågar dig. Frun i huset. Vad håller du på med?”

”Dom kalla mej hora!” skrek Naike. ”Fattar du va de betyder? En hora. Som knullar sej till saker.”

”Inte så högt, älskling”, viskade han och stängde dörren.

”Nej för vi ska fan inte ställa till me skandal!” fortsatte Naike. ”För de är de som är viktit. Inte att dom där bortskämda fittorna kallar din fru hora mitt på dan så alla kan höra de!”

”Jag försvarar dem inte”, sade Relnahir och kom fram och satte sig på sängkanten bredvid henne. ”Men du måste visa att du är bättre än de.”

”Tänk om ja inte är de då? Ja kanske bara är en liten hora från Söderstan.”

”Om det är något du inte är så är det det”, sade han. ”Tror du på fullaste allvar att jag bara ville ha ett sött ansikte bredvid mig på banketterna när jag gifte mig med dig? Rådsstaden är full av sådana söta ansikten.”

”Du skulle gift dej me nån av dom.”

”Då kan man ju lika gärna gifta sig med en tavla. I bästa fall finns det ett kassaskåp bakom den.”

Naike frustade fram ett litet skratt.

”Jag älskar din glöd”, sade Relnahir. ”Din vilja och din humor och din intelligens. Du kämpade dig upp ur det där träsket och jag avgudar dig för det. Jag älskar att du är kapabel att slå ner dem.”

”Så länge jag inte gör det.”

Relnahir ryckte på axlarna.

”För att du inte kan vinna på det sättet”, sade han. ”Vi kan inte vinna på det sättet. De där kvinnorna kommer aldrig att bli mer än… ja, horor, som du så elegant uttryckte det. Vi, vi kan bli något stort. Vi kommer att bli något stort. Låt dem prata. Det är allt de duger till.”

Han lade armen om hennes axlar och hon lät äntligen sitt värkande huvud slappna av och falla till rätta mot hans skuldra.<

Vad tycker ni? Kommentera, vetja. Det är ingen som gör det. Kommentera! KOMMENTERA!!!