Medan vi satt där och tragglade med följetramset frågade fröken P varför jag skriver och vad jag skriver om. Jag kan inte svara på varför jag skriver, det har jag aldrig kunnat. Det är roligt och jag mår bra av det. Behövs det mer?

Vad jag skriver om? grubblade jag en liten stund. Mitt tema. Samma gamla visa, brukar brorsan säga. Hm.

Jag skriver om det jag tror jag hatar mest: när vissa människor med hjälp av traditioner och konventioner hindrar andra från att ta sig fram. Det behöver inte ens vara avsiktligt. Människor kan mena väl när de kräver att man ska följa traditionen, men det är fortfarande lika hämmande. Traditioner och konventioner är idiotens ursäkt att slippa tänka; trenden är illusionen av förändring inom konventionens ramar. Det är tryggt och bekvämt men det leder ingenstans. Och när det håller människor tillbaka är det ren vederstyggelse.

När jag hade kommit på det slog det mig att det där borde jag skriva i brevet. För det är debutantens situation i ett nötskal. Men jag antar att det hade varit taktiskt osmart. Därför är det inte med.