Wow!

Tillbaka från kritiksittningen på dramatikkursen. Jag som tänkte jag skulle bli hyllad. Lyft till skyarna och erkänd som bäst i klassen. Blev inte riktigt så.

”Det är så många och krångliga namn.”

Jag vet, alla som skriver fantasy har hört det förr. Men varför är det så svårt? Och varför är det svårare med Aragorn än med Ximen Nao? Varför blir det rörigt och jobbigt och omöjligt att ta sig in i en text där en person kallas vid sitt namn ibland och sin titel ibland, men helt ok att ta till sig en Dostojevskijroman där alla har minst ett smeknamn? Tror folk på fullaste allvar att berättelsen blir bättre om huvudpersonerna heter Lasse & Lisa istället för, i mitt fall, Gáron & Tírien?

Jag gick därifrån sänkt. Och på vägen hem lyckades jag sänka mig ytterligare. Jag är bra på det. Men då är jag i alla fall bra på något. Något dåligt. Jag är usel. Obegåvad och talanglös och det bästa jag kan göra är att sluta med den här tramsiga litteratörsdrömmen och hitta någon ny mening med livet.

Jag gick därifrån arg: Varför ska jag betala 4000 för att få höra samma gamla ramsa? Varför ska jag behöva känna att hela min litterära erfarenhet är värd noll och ingenting för att den ser lite annorlunda ut? Genreism. Hets mot genre.

Fröken P ringde när jag låg i sängen och funderade på om den bästa lösningen var att ge upp hela livet eller bara skrivandet. För vad gör man när ens dröm inte finns kvar? När resten av livet är gå upp, gå till jobbet, jobba jobba äta lunch och samma sak händer imorron?

”Ja men kan du inte ändra namnen då? Bara för att testa. Se vad som händer.”

Åh vad det tar emot. Mina karaktärer. Min värld. Min… ja, just det, värld har jag redan sagt. Å andra sidan: Mitt språk är bra, det var alla överens om. Dialogen flyter på bra, konflikten antyds i botten. Några repliker är rent av roliga. Men namnen står i vägen. Gudars så ytligt! Kan folk verkligen inte se igenom den tunna slöjan?

Okej då. Är namnfixeringen ytlig åt ena hållet så är den väl ytlig åt andra. Jag gör som fröken P föreslog. På pin kiv, och för att få relevant kritik på själva berättelsen, ändrar jag namnen. Vanliga, hederliga svenssonnamn. Därmed försvinner fantasykänslan helt och kvar blir dramat. Om inte annat så är det ett kul experiment: samma berättelse, samma ord, andra namn.

Hur ytligt läser folk, egentligen?