Totalt jävla mörker

Wow!

Tillbaka från kritiksittningen på dramatikkursen. Jag som tänkte jag skulle bli hyllad. Lyft till skyarna och erkänd som bäst i klassen. Blev inte riktigt så.

”Det är så många och krångliga namn.”

Jag vet, alla som skriver fantasy har hört det förr. Men varför är det så svårt? Och varför är det svårare med Aragorn än med Ximen Nao? Varför blir det rörigt och jobbigt och omöjligt att ta sig in i en text där en person kallas vid sitt namn ibland och sin titel ibland, men helt ok att ta till sig en Dostojevskijroman där alla har minst ett smeknamn? Tror folk på fullaste allvar att berättelsen blir bättre om huvudpersonerna heter Lasse & Lisa istället för, i mitt fall, Gáron & Tírien?

Jag gick därifrån sänkt. Och på vägen hem lyckades jag sänka mig ytterligare. Jag är bra på det. Men då är jag i alla fall bra på något. Något dåligt. Jag är usel. Obegåvad och talanglös och det bästa jag kan göra är att sluta med den här tramsiga litteratörsdrömmen och hitta någon ny mening med livet.

Jag gick därifrån arg: Varför ska jag betala 4000 för att få höra samma gamla ramsa? Varför ska jag behöva känna att hela min litterära erfarenhet är värd noll och ingenting för att den ser lite annorlunda ut? Genreism. Hets mot genre.

Fröken P ringde när jag låg i sängen och funderade på om den bästa lösningen var att ge upp hela livet eller bara skrivandet. För vad gör man när ens dröm inte finns kvar? När resten av livet är gå upp, gå till jobbet, jobba jobba äta lunch och samma sak händer imorron?

”Ja men kan du inte ändra namnen då? Bara för att testa. Se vad som händer.”

Åh vad det tar emot. Mina karaktärer. Min värld. Min… ja, just det, värld har jag redan sagt. Å andra sidan: Mitt språk är bra, det var alla överens om. Dialogen flyter på bra, konflikten antyds i botten. Några repliker är rent av roliga. Men namnen står i vägen. Gudars så ytligt! Kan folk verkligen inte se igenom den tunna slöjan?

Okej då. Är namnfixeringen ytlig åt ena hållet så är den väl ytlig åt andra. Jag gör som fröken P föreslog. På pin kiv, och för att få relevant kritik på själva berättelsen, ändrar jag namnen. Vanliga, hederliga svenssonnamn. Därmed försvinner fantasykänslan helt och kvar blir dramat. Om inte annat så är det ett kul experiment: samma berättelse, samma ord, andra namn.

Hur ytligt läser folk, egentligen?

Om cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
Det här inlägget postades i Leva sin dröm/Living ones dream och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Totalt jävla mörker

  1. Marie W skriver:

    Kommer ihåg att det var en av mina anmärkningar också, men det är ju för att jag inte är så förtjust i, eller van vid, att läsa tocket där fan-tasy.

  2. cgripenvik skriver:

    Sant, men du gav det ändå chansen och respekterade berättelsen. Igår kändes det mest som att ett par av kritikerna helt avfärdade historien bara för att det var konstiga namn.

  3. JesperB skriver:

    Kill your darlings! Det funkar alltid.

  4. cgripenvik skriver:

    Eller inte! Jag har satt mig i bryderi nu, eftersom klasskamraterna redan har läst tjugo sidor med de gamla namnen.

    Christian

Lämna ett svar till cgripenvik Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s