När fröken P och jag handlade lunch idag gick vi in på Pocketshop en sväng. P fick syn på Sara Stridsbergs Darling river som hon ville köpa. Jag grymtade något om att Stridsberg bara berättar andras historier.

”Får man inte berätta andras historier nu heller?” utbrast fröken P med viss indignation. ”Man får inte berätta sin egen historia och inte andras. Vad får man berätta egentligen?”

Tål att tänkas på. Mitt ideal, som jag själv passar in på – man kan med visst fog hävda att idealet är baserat på mig – är att fantisera ihop en egen historia. Alltså inte skriva om sitt eget tarvliga liv, som de flesta gör, eller om andras, som Sara Stridsberg trots allt har gjort flera gånger.

Men va fan! Jag fick en tankeställare, och inser att jag måste bli mer generös och öppen. Bitterheten får inte bli så djupt rotad att jag till slut inte kan uppskatta bra litteratur bara för att den inte passar perfekt med mitt ideal.

Bocken lovar bot och bättring.