Dramatikkursens ledare Clara Diesen påpekade något som många reagerat på i mina berättelser: det är svårt att hitta någon att sympatisera med. I romanen Broder själ, syster flamma finns det en person som de flesta gillar, och det gör det i pjäsen Gáron & Tírien också, men det visar sig inte direkt. Särskilt en av karaktärerna gillade Clara från början, delvis för att han är rebellisk, men sedan blev hon tveksam, när det visade sig att han hade begått svårt våld mot en kvinna.

Det är ett intressant dilemma. Ibland får jag för mig att människor tror att revolten är gratis. Kanske är det sant för tonårsrevolten, som mest verkar gå på autopilot och nästan alltid slutar med att rebellen blir som sina föräldrar, men på allvarligt menade uppror finns det alltid en prislapp. Äggen till omeletten. Revolutionären som blir diktator eftersom han är precis lika mycket psykopat som diktatorn själv.

Generellt gillar jag inte färdigpackade hjältar och antihjältar. Jag tycker bättre om personer som jag inte helt lätt kan förhålla mig till och som jag älskar ibland och hatar ibland. Antihjälten ligger ju närmare en sådan beskrivning, men om man också ger honom tydligt heroiska drag, vad händer då?