Nu är det dags att ta tag i sig själv och ladda om inför torsdagens kritiksittning. Jag har haft jättesvårt att komma till skott och skriva mina tio sidor, trots nya namn och allt. Det är där dilemmat sitter: kritik av själva genrevalet leder alltid till att jag känner mig hopplös, just för att det innebär att texten hamnar i respektlimbo. I värsta fall har jag ju sisådär fem sidor skrivna redan, men då räknar jag in den nya inledningsscenen och den hade jag tänkt vänta med.

Kursarna har inkommit med sina alster. Tung övervikt för socialrealism. Här och nu. Det är väldigt nyttigt för mig att läsa, eftersom jag vanligtvis undviker den typen av texter.

James Joyce lär ha sagt nåt i stil med: ”Journalistiken skildrar det extraordinära, därför måste litteraturen skildra det ordinära.”

Min åsikt är raka motsatsen förstås, till stor del för att journalistiken blir allt mer trivial. Men när journalistiken är bra är den faktiskt helt överlägsen på att skildra just vardagen och mer jordnära problem och frågeställningar. Kanske framför allt eftersom den faktiskt har ett sanningskrav hängande över sig. Litteratur kan i bästa fall visa hur något skulle kunna vara, men till och med när den lyckas med det blir det bara just den författarens idéer om ett skeende, under extremt tillrättalagda former.

Fakta blir viktigare när man skildrar det verkliga, det närliggande, eftersom det går att kontrollera och en slarvig faktakoll skjuter hela trovärdigheten i sank, och där tappar litteraturen nästan alltid. Däremot kan större och mer komplexa frågor gestaltas i litteratur på ett helt annat sätt än i media.