Efter synnerlig vånda, ett antal sömnlösa timmar och vägande av för- och andra delar har jag kommit fram till att jag ska följa Sunes och Hannas råd (ok, Hanna, jag missar gliringen, jag vet): jag behåller namnen. Det finns tre skäl:

1. Man måste stå på sig när man vet att det är bra. För Gáron & Tírien är en bra pjäs. Och som min kompis Micke sa om romanen (Broder själ, syster flamma): namnen är jobbiga i femtio sidor, sen rullar det på fint. Jag måste helt enkelt vada igenom några ton blommande alger innan jag kommer till stranden.

2. Nu har mina kursare läst tjugo sidor med de gamla namnen. Vad händer då om jag plötsligt byter? Samma sak igen, fast omvänt: de får svårt att identifiera vem som är vem och då lägger jag bara en ny version av samma filter framför berättelsen.

3. Jag måste parera förtvivlan. Bara tanken på det ENORMA arbete det skulle innebära om jag klädde om min fantasy i ”realistiska” kläder, bara för att somliga inte kan se igenom ytan, får mig att fullkomligt falla ihop inuti. Och då blir ingenting gjort. Ibland måste man som sagt stå på sig.

Ett djupt andetag.

Sen kör vi!