Återigen måste jag alltså ställa frågan: hur svår är jag beredd att vara? Tematiskt är romanen inte svårare än många andra, men formmässigt är det någonting som jag aldrig har sett i fantasygenren tidigare (låt vara att jag inte läser särskilt mycket fantasy). Det är mer Tarantino än Tolkien, om man så säger.

Jag tänker så här: så länge läsaren förstår berättelsen och kan ta till sig temat, samtidigt som han eller hon upplever att det är underhållande och spännande, är det inget problem om allt inte blir uppenbart vid en första läsning. Och jag vill verkligen att det ska finnas ett värde i en omläsning.

Samtidigt betyder det att jag ställer höga krav på läsaren och att vissa kommer att säga att ”den här skiten orkar jag inte läsa”. Såna läsare är jag inte särskilt intresserad av från början, men de kommer ju att gola och det kan påverka ”försäljningssiffrorna”. Inte för att pengarna är så viktiga, men jag vill nå ut till så många som möjligt.

Kanske går det att förenkla kronologin utan att avslöja för mycket. Kanske, för personligen tror jag inte det. Dessutom är det en del – en stor del! – av skrivnöjet just att leka med formen.

Dilemmat har inte blivit mindre. Jag kommer att redigera romanen i nuvarande form och sen grubbla igenom saken en gång till. Vågar jag stå på mig?