Triumf! Eller åtminstone: stark återhämtning. Kvällens kritiksittning visade sig bli mycket mer av vad jag behöver: saklig kritik av relevanta klanterier. Det finns fortfarande en viss vilsenhet bland namnen, men det var mycket mindre fokus på det. Istället handlade diskussionen om kvinnosynen (flera olika tolkningar) och föräldrars beskyddande relation till sina barn. Båda är avgörande aspekter för hur intrigen i Gáron & Tírien utvecklar sig. Clara Diesen, läraren allstå, noterade ju förra veckan den upproriska sidan hos några centrala karaktärer. Lägger man ihop de tre underkonflikterna landar man rätt prydligt i den stora kataklysmen. Det är ju trots allt så att titeln pojke-flickahistoria mest fungerar som katalysator för något mycket mer djupgående.

Scen 4 är för lång, det verkade alla överens om. Utmärkt! Jag vet att pjäsen måste bli kortare, men det är oftast svårt att se hur det ska gå till, vad som ska skäras. Det är precis den typen av konkreta synpunkter som kommer att lyfta mig.

Känslomässigt är det som natt och dag. Jag känner mig stark och redo att tackla framtiden!