En sak jag har noterat är att ett par av mina kursare på dramatiken har en kopiös associationsförmåga. En kortare scen som jag tycker att jag har fått ut allt ur resulterar i långa diskussioner om karaktärernas känslolägen, psykiska status och eventuella framtida dilemman.

Är det jag som är dum? tänker jag genast, eftersom självförtroendet är vad det är.

Så klart kan det vara så att deras tankar inte har ett skvatt med författarens intentioner att göra och att den som skrivit texten sitter och känner sig lika frånsprungen som jag, men jag får ändå en molande känsla av att jag inte läser tillräckligt djupt. Jag vet att jag är rätt dålig på att läsa mellan raderna; jag gillar att få påståenden och skeenden serverade rakt upp och ner så att jag kan grubbla utifrån en tydlig punkt. Är jag också ytlig i min läsning? För enkel? Det finns bara ett sätt förstås, och det är att pröva.

Det är lite grann som när jag jobbade på Systembolaget och vi hade provningar på fredagarna. Några av de andra satt där och babblade vitt och brett om ”lagård”, ”krusbär” (vilket är kod för kattpiss, har jag förstått), ”saltvatten”, ”kustnära skeppsbrott” och annat som jag knappt har hört. Jag kan inte låta bli att undra, precis som jag gjorde då: är det jag som är dum? Eller babblar de bara?