Kånkandes på ett allt kliigare slöskägg börjar jag ladda inför kvällens tredje kritiksittning på Folkuniversitetet. Den här gången är jag inte det minsta nervös för egen del eftersom vi har delat upp klassen så att hälften får sina texten synade ikväll, andra hälften nästa veckan. Jag ingår, som vanligt, i den andra hälften.

Däremot ser jag fram emot att leverera en riktig besking till en av mina kursare. Hon har skrivit en scen med flera elever i, men bara namngett ett par, tre av dem. I mina ögon medför det att de namnlösa förlorar i personlighet, särskilt vid en läsning, men också på scen. Ett namn är på något sätt ett ansikte när man läser text, lika mycket som en eventuell beskrivning av personens utseende.

Alltnog: min kommentar lyder, i all enkelhet: ”Det är för få namn.”