Förlagen är litteraturvärldens diktatorer. De uppvisar alla tecken: sitter på all makt, är nyckfulla, konservativa, hänsynslösa, elitistiska, giriga, kortsiktiga.

Sitter på all makt: Förklarar sig själv, för även om det finns många förlag är det i slutändan en mycket liten grupp människor som dikterar vad som ska få en chans.

Nyckfulla: Du vet aldrig om det du har duger. Ena ögonblicket är det iskallaste handen, i nästa råkar texten klicka med en trend och då duger den gott. Duger, för sorgesamt många träd får betala med sina liv för att odugliga skribenter ska få sola sig i kändisskapet.

Konservativa: Bara tanken på att introducera en aningen ny genre med en okänd författare sätter stopp för den okändes drömmar. Genre, förresten, är deras lätt tvångsmässiga sätt att försöka organisera sin tillvaro i förutsägbara grupper. Kan du inte definiera vilken genre din text tillhör är det bättre att du inte gör dig besvär alls.

Hänsynslösa: Borde kanske vara respektlösa. Vem har inte ägnat några hundra timmar åt ett manus bara för att få det avfärdat med så få tecken som möjligt? Elisabet Norin skriver i sin bok om att skriva romaner, Tre enkla regler finns inte, att man kan lära sig av refuseringar. Absolut. På samma sätt som man lär sig något av att telefonen tutar upptaget. Ingen hemma. Nej, det har vi fattat.

Elitistiska: Har de ett känt namn är det honom de satsar på, för han är bra, eftersom han är etablerad och framgångsrik, för framgång är i sig ett bevis på talang och diktatorer omger sig bara med eliten för det får dem att känna sig viktiga.

Giriga: Pengar är allt. Litteratur är en produkt, eller produktbärare när författaren är produkten. Genererar den deg är den bra. Annars är den inte ens litteratur.

Kortsiktiga: Är antagligen ett resultat av alla andra egenskaper i ljuv förening. De vill behålla makten, tjäna mycket pengar, bevara status quo. De gör det steg för steg, en trend i taget. Kändisförfattare. Livstilslitteratur. Bloggare. Clinging on to life by the skin o’ my teeth.