Fick precis mejl från Tomas nere i Skåne, han som inte hade hunnit läsa färdigt i början av februari. Nu har han kommit ungefär halvvägs och är positiv till berättelsen. ”Den blir tätare och tätare och jag är väldig spänd på att fortsätta.”

Han har också en intressant synpunkt så här långt: ”Det är väldigt många korta stycken, men inga kapitel. Det gör att den blir lite hoppig och därmed också svår att komma in i. Jag tror att den skulle må bra av att man får stanna med varje kontext lite längre.”

Jag har ju valt den fragmentariska formen eftersom jag vill ha flera perspektiv och samtidigt hålla tempot högt. Men det kan förstås gå till överdrift.

Min första reaktion var: Nehej du, för då får jag skriva om hela romanen och då blir det ju en annan bok ju! Efter några minuters grubbel insåg jag att det kanske inte alls måste göras på det sättet. Ett alternativ är att sortera om avsnitten så att flera stycken från samma perspektiv följer på varandra, åtskilda av en blankrad. Tomas tyckte också att jag skulle införa en normal kapitelindelning, men det känner jag mig väsentligt mer tveksam till, även om fröken P:s illustrationsidéer kan komma att resultera i något liknande.

En effekt av att lägga ihop avsnitt som har samma perspektiv är att tempot förändras. Det kan ses som ett problem, eller som ett effektivt redskap av variera tempot mer, så att de mer actiontunga delarna sticker ut med kortare klipp mellan perspektiven.

En mycket intressant synpunkt som jag faktiskt tänker pröva. I dagens klipp-och-klistra-värld blir det inte ens särskilt jobbigt. Man kan lita på teknikens under.