Har precis läst mina kursares texter inför morgondagens kritiksittning. Måste erkänna att jag bara förstår en av dem. Och vips slås jag av insikten: så är det förstås för de andra också! Vilken människa vid sunda vätskor förstår sig på intrigerande fantasyfolk som dräller runt vid påhittade hov?

När jag lämnar in en text tänker jag: det här är bra, det här står jag för. Sen blir det malt, skuffat och allmänt knådat. I andras ögon är det helt enkelt inte färdigt, i värsta fall inte ens bra. De kanske inte begriper, kanske inte tänder. Allt skapandes fälla är att man omöjligt kan ställa sig utanför sig själv och iaktta med den oinsattes blick.

Ibland fantiserar jag om hur det skulle vara om jag tappade minnet (tillfälligt, förstås) och fick läsa mina egna texter. Egot säger naturligtvis att jag skulle älska dem, men är det ens sannolikt? Jag läser ju inte fantasy (åtminstone väldigt sällan). Varför skulle jag tycka om just det här?

Kursen för med sig en del nyttiga insikter. Och ett par jobbiga.