Spelet om troner fortsätter

På söndag börjar säsong 3 av Game of Thrones. Det är en serie jag är väldigt kluven till. Jag har inte läst böckerna, och jag kan inte bestämma mig för om jag vill. Skälen är två:

För det första stör det mig om George R R Martin har förnyat fantasygenren och gjort den mer realistisk, för det är ju det jag gör! Hallå! Jag vill förnya! Sitt ner, Mr Martin, och knip!

För det andra kan jag inte förstå vad som är så nyskapande, och det lugnar mig ju något, men det är inte skäl att läsa böckerna. Eller så är det det.

A Song of Ice and Fire presenteras ofta som fantasy för vuxna, realistisk fantasy, fantasy som även den som inte gillar fantasy kan läsa. Håller det där?

För vuxna förefaller kunna sammanfattas med “mycket sex och våld”, alltså snarare adult fantasy än fantasy for adults. Jag menar: Dostojevskijs Brott och straff innehåller synnerligen lite våld och sex, men säg det barn som orkat igenom den.

Berättelsen i A Song of Ice and Fire är visserligen komplicerad, men inte svårare än vad en genomsnittlig unge i bokslukaråldern klarar av att hålla i huvudet. Dessutom saknas det som jag tycker är viktigast i all litteratur: ett tema. Vad handlar det egentligen om?  Människans inneboende ondska? Människans inneboende livskraft? Tidens hänsynslösa gång? Jag kan inte se något tema alls, bara en hotfullt ändlös rad av händelser som inte verkar leda någonstans, och om de leder någonstans så inte är det till förnyad fantasy.

I den första säsongen hålls den realistiska illlusionen uppe i några avsnitt, innan den första zombien trillar in i Castle Black. Vi avslutar med några nykläckta drakar, men det är i säsong två täckelset faller och avslöjar standardfantasyn: magi och drakar och spöklika ondingar som likt en genomsnittlig orch saknar eget språk och mest driver omkring och dödar. I jämförelse med Sauron hos Tolkien är The White Walkers superplatta, bara onda. De har aldrig något eget perspektiv. De förkroppsligar den dramaturgiska katalysatorn, det måste finnas någon att hata, en fiende för hjälten att döda eller stupa i strid mot. Sauron har åtminstone ett förflutet med minst två tillfällen där han tvingats välja mellan gott och ont.

Det har sagts att man inte vet vem man ska hålla på hos Martin, men man vet alldeles uppenbart vem man inte ska hålla på. Därmed vet man i praktiken, inte vem, men vilka man ska hålla på. Vänta bara: Daenerys kommer snart hem med sina realistiska drakar och enar Westeros folk i kampen mot den språklösa ondskan. A last alliance of men and elves… nej, vänta nu.

Martin tar regelbundet livet av centrala personer, vilket onekligen håller spänningen vid liv, under förutsättning att man faktiskt bryr sig om personerna. Jag har skrivit om det där förut och jag tycker fortfarande att det är fusk. Ett sätt att hålla en sunkande intrig igång. Slå ihjäl en, lägg till två nya, så växer berättelsen och du kan skriva en volym till.

Jag läste någonstans att Martin lärde sig tricket att låta viktiga personer dö av Tolkien, men att han inte gillade att Tolkien lät Gandalf återvända från de döda. Här blottas skillnaden mellan de två författarna: i botten av The Lord of the Rings ligger den kristna offertematiken (i min läsning), och i en sån kontext måste Gandalf återuppstå. Det är han som är sänd av gudarna att frälsa världen från ondskan, och när han går under i den kampen skickas han tillbaka, renare och mäktigare. Temat kräver det. Liksom temat kräver att Gollum dimper ner i Orodruins lavasjö och att Frodo drivs av sin posttraumatiska stress att lämna världen. Hos Martin finns inget sånt starkt, drivande tema, bara detaljer som staplas på detaljer. Dessutom: somliga återvänder ju från de döda hos Martin, rätt förändrade, men ändå.

Kvar blir standardfantasy. Välskrivet, säkert, det kan jag inte uttala mig om. Ingen har dock någonsin lyckats förklara för mig varför Vilhelm Moberg klarade av ett helt liv och ett extremt traumatiskt fenomen på fyra volymer i Romanen om utvandrarna (typ 2000 sidor), medan Mr Martin behöver säkert fem gånger så mycket för att berätta sin historia.

Ja ja, jag får väl läsa och se… jag kan ju ha så fel.

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Tankar om text/Thoughts on text and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s