”Ja, det är viktigt att hinna med klassperspektivet i en fantasy-serie! Absolut!”
Så kommenterade en läsare ett inlägg på SvD:s kulturblogg om den kommande tredje säsongen av Game of Thrones. Anledningen var att inlägget nämnt att det kanske skulle komma lite klassperspektiv på landsbygden i säsong tre. Jag tolkar kommentaren som ironisk, även om jag naturligtvis kan ha fel.
Mitt svar, i mitt livs första kommentar, löd:
”Jag tycker klassperspektivet låter som det mest intressanta. Jag har inte läst böckerna så dem kan jag inte säga något om, men redan i säsong två kändes som att handlingen bromsades upp av alla detaljerade perspektiv. Dessutom dök det upp drakar och magi så att anrättningen tappade lite av sin kryddighet och började kännas som standardfantasy. Ett jordnära klassperspektiv kanske kan lyfta det hela till nya nivåer?”
För den som följt bloggen, (ja, båda två, det är er jag talar om!) är resonemanget knappast överraskande. Däremot fick jag raskt svar på tal från en Hr maxhuygens:
”–Jag tycker klassperspektivet låter som det mest intressanta.
Ehh…du måste skämta…din lille skojare där. Eller…säg inte att du seriöst menar det, snälla!?!?”
Det intressanta här är vad jag skulle kalla fantasyns standardisering. Om man nu inte är intresserad av klassperspektiv och liknande, vad är då fantasypubliken ute efter? Svaret finns i samma kommentartråd, också av maxhuygens:
”Snälllllaaaaaa, säg att man äntligen kommer att få se mer av the White Walkers, annars kommer det suuuuuugaaaa rejält!!!!
PS. Finns det någon kunnig här som vet om det finns kungadömen bortom muren/the Wall som var byggd av ”Brandon the builder” (och där the Night’s Watch huserar)?”
Det som intresserar är alltså själva världen; fantasibygget i sig har på något sätt blivit modern fantasys raison d’être. Enkelt uttryckt: kulissen har blivit kärnan. För där författare som Lewis, Tolkien och LeGuin använder fantasy och sf (i förekommande fall) för att illustrera något annat, eller för att diskutera en intressant fråga (som könsidentitet i LeGuins Left Hand of Darkness) söker en alldeles för stor del av dagens fantasypublik den banala kicken i att upptäcka vad som finns bortom en fiktiv mur i en fiktiv värld. Även om jag själv hittar på fantasivärldar (och alltid är nyfiken på vad som finns runt nästa krök) är det en ytlig läsning. Svaret på maxhuygens fråga är nämligen: Ja, det finns kungadömen norr om muren, om (och endast om) George R R Martin väljer att skriva det så. Annars finns det inte. Det kan låta banalt, men för mig är det skillnaden mellan relevant fantasy och irrelevant. Om det intressanta är vad författaren ska hitta på för konstigheter är det bara underhållning och kan ersättas av vilken annan underhållning som helst. Om man istället hade sagt: aha, klassperspektivet, det är på tiden att det diskuteras i fantasyn, låt se hur Mr Martin ser på saken, hade det varit kulissens innehåll som legat i fokus. För klassperspektivet är ett problem i fantasy, som nästan alltid skrivs utifrån de mäktigas perspektiv.
Problemet här är standardiseringen. Fantasyn har blivit precis lika förutsägbar som deckare eller en svensk barndomsskildring, och det medför att publikens förväntningar likriktats i motsvarande grad: Coolt, drakar! Wow, zombier! Ett helt nytt magisystem! Sånt är kanske intressant i rollspel, där man själv fyller kulissen med allt innehåll, men inte i seriöst strävande litteratur. I en mening har fantasyn därmed förlorat sin roll som ramsprängare, vilket för mig är det som borde vara genrens raison d’être. Den rollen måste återvinnas; fantasyn måste förnyas och göras relevant.
Det är min ambition, i all blygsamhet.
Bokbocken 