Ikväll smäller det: säsong 3 av Game of Thrones börjar. Och ja, jag följer den, trots viss skepsis. Det blir tydligen två säsonger av den tredje boken, A Storm of Swords, helt i enlighet med George R R Martins eget koncept: dra ut på det så långt det bara jävlar i mig går att mjölka stavelser ur meningen innan den antar en form som alltför kraftigt avviker från de språkliga normer, vilka äro förhärskande i den moderna svenska språkkulturen, inte för att man inte vill avvika, utan för att man för allt i världen inte vill göra intryck av att inte kunna sätta punkt, under förutsättning att det inte handlar om rent kommersiella intressen, för då är det generellt sett fullt acceptabelt att krysta ett varv till och se om inte ytterligare en liten ordunge kan slinka ut ur…

Man kan föreställa sig hur det hade sett ut om Mr Martin skrivit Hamlet:

Volym 1: A Game of Thrones, där prins Hamlet upptäcker att hans farbror Claudius har mördat den gamle kungen, Hamlet den äldre. Hamlet den yngre hämnas till priset av sitt eget liv och ett förlamat hov. I slutet faller ett försvagat Danmark för den norske prins Fortinbras som helt fräckt bänkar sig på tronen.

Volym 2: A Clash of Kings, där Fortinbras den äldre, kung av Norge, kräver av sin son, Fortinbras den yngre, numera kung av Danmark, att överlämna sitt nya rike till honom. Den yngre vägrar – den äldre invaderar. Ett brutalt krig följer, med ohemula mängder blod och annat elände, innan Fortinbras den äldre stupar och hans son enar de båda rikena. I bakgrunden intrigerar Hamlets gamle polare Horatio för att störta norrbaggen.

Volym 3: A Storm of Swords, där Horatio och hans sammansvurna sätter sin plan i verket och revolterar mot pretendenten Fortinbras. Ett brutalt uppror följer, med ohemula mängder blod och annat elände, innan pretendenten äntligen störtas och Danmark förklarar sig fritt från det norska oket.

Volym 4: A Feast for Crows, där Horatio och hans allierade blir oense om vem som ska styra landet. Ett brutalt inbördeskrig följer, med ohemula mängder blod och annat elände, innan – surprise! – en tämligen obetydlig spelare träder in på scenen som en annan Henry Tudor, sopar upp resterna och bänkar sig på tronen.

Volym 5: A Dance with Dragons, där en återuppstånden Ophelia, klädd i gravkläder som aldrig torkar och med håret drypande av flodvatten, kallar en armé av stupade danska krigare ur underjorden och… nej, okej, det räcker så.

Shakespeare valde en annan väg. Obegripligt.