Modern fantasy lider av en alltför stark koppling till rollspelsvärlden. Inte för att rollspel är något dåligt, men konceptet gör sig inte när det överförs till litteraturen. Jag har helt sonika valt att kalla fenomenet ”rollspelsfantasy”.

I ett rollspel måste berättaren, det vill säga spelledaren, vara utrustad med en så detaljerad värld att han har ett svar på alla frågor. Vart spelarna än vänder sig måste det finnas något, annars går upptäckarlusten, och därmed i hög grad äventyret, förlorad. Överförs detta till litteratur blir resultatet däremot inte särskilt lyckat: berättelsen tyngs av oräkneliga redundanta fakta, den sväller över alla bräddar utan att djupet påverkas. Ungefär som att hälla vatten på ett golv.

Den här sjukan har smittat modern fantasy så till den grad att den numera anses normal, i viss utsträckning är den till och med ett rekvisit för att det ska få kallas fantasy. Jag läste nyligen Anna Kerubis debutroman Karma Boulevard, som en representant från förlaget hävdade handlade mer om den fiktiva staden Nya Ionah, än om något annat. Det hela visade sig i hög grad vara den vanliga urban fantasymixen av Mad Max och Blade Runner, men med fokus på själva platsen, alltså världen, ungefär som i Victor Hugos Ringaren i Notre Dame. Det kanske är att förnya, vad vet jag. Problemet är naturligtvis att hela konceptet faller platt om man inte är särdeles intresserad av den påhittade världen.

Att bygga fantasivärldar är jätteroligt och väldigt intellektuellt stimulerande, men det är inte förrän de fylls med innehåll som de blir levande och relevanta.