Jag vågar mig på en rejäl textmatta inför nästa veckas kritik. Skickade just in tio sidor dubbelspaltigt. Eftersom Gáron & Tírien är handlingsdriven krävs det att jag får upp farten för att mina ärade kurskamrater ska ha en realistisk chans att bedöma helheten när kursen är slut. Det är bara två kritiksittningar kvar för min del, inklusive nästa vecka, så med lite tur (och muntra strykningar) kan jag hinna igenom akt 2. Det börjar ju inte gå fullkomligt käpprätt förrän i akt 3, men jag får helt enkelt lita på att jag kan bära med mig synpunkterna vidare i processen. Det är en riskabel strategi, för det är så förklunkat lätt att halka tillbaka i invanda spår. Särskilt som jag kan berättelsen och världen och gärna delar med mig av den. Berättarglädje kallas det visst. Det är på både gott och ont.