Jag älskar klassiker. Lika bra jag säger det i förväg så att ingen missförstår mig. I mina ögon har ingen litteratur producerad efter 1900 slagit det bästa som gjordes före samma år. På den punkten är jag konservativ, men bara där, vill jag påpeka för somliga som tror att hela jag är konservativ.

Men, som den uppmärksamme bloggläsaren har insett vid det här laget, min kärlek till klassikerna hindrar mig inte från att skapa något eget. Tvärtom. Med avstamp i Moby-Dick, Bröderna Karamazov och Krig och fred försöker jag göra det omöjliga: överträffa verk som jag anser är oöverträffliga. Sikta mot stjärnorna – träffa månen. Eller åtminstone någonting på andra sidan grannens häck, den där illusoriska platsen där gräset har en nästan utomjordiskt grönhet. Jag är naturligtvis inte ensam. Tusentals pretton sitter just nu vid sina skrivdon och svettas. De representerar inget problem, för trots sin bredbenta placering tvärs över romantik, realism och naturalism försöker de skapa nytt.

Problemet är istället när man nöjer sig med att reproducera. Det må vara Hamlet i den femtioelfte versionen, en nyinspelning av Total Recall eller, varför inte, Helena Bergströms filmatisering av Strindbergs Fröken Julie. Den senare sågades rejält i SvD och recensenten, Hynek Pallas, efterlyste en diskussion kring ”frågan om vilka historier som (åter)berättas för jämnan, och hur dessa berättas”. För det är med litteratur som med rockmusik: av någon anledning är det de döende (eller döda) dinosaurierna som fyller arenorna. Strindberg och Shakespeare drar fulla hus, Dickens och Woolf fortsätter att sälja, medan samtidens författare och dramatiker kämpar för att ens få dra ett andetag av parnassens dammiga luft. Varför?

Mitt svar överraskar ingen som har hängt med: vi berättar för dåliga historier. Den moderna västerlänningen upplever ingenting som är värt att berätta och janteformuleringen att alla har en bra historia att berätta, den om sitt eget liv, har aldrig varit mindre sann än idag. Vi drunknar i torftiga vardagsskildringar, vadar genom kriminallitteraturens frätande träck och kämpar oss ibland upp på torra, trygga platser för att vila i skuggan av litteraturens stupade giganter. I verklighetens ställe finns fantasin, men också den börjar bli tunnhårig, kanske mest för att så mycket redan har gjorts att det krävs enorma krafter för att vara nyskapande. Alltså upprepar vi det som redan har sagts hundra gånger, ger det en ny form och tror att vi därmed tillför något, när en texts relevans för samtiden borde vara uppenbar utan att man klär Hamlet i toppluva. Var finns de goda historierna?

Benny Andersson konstaterade i samband med A-Teens kortlivade bud på odödligheten att fixeringen på covers var ett tecken på fattigdom. Inte för att jag är en särdeles stor beundrare av Hr Anderssons musikaliska gärning, men jag är övertygad om att han har en poäng: vi återanvänder historier mindre för att de är odödliga än för att vi är oförmögna att ersätta dem. Våra liv ger oss inte längre något stoff, och våra själar är så likriktade och bekväma att de inte kan skapa något där ingenting redan finns.