Ett samtal under gårdagens lektion fick mig att inse att det finns risk för missförstånd när det kommer till min syn på att återbruka gamla klassiker. Det är inte klassiska teman jag vänder mig mot, de är antagligen så djupt mänskliga att det inte går att komma ifrån dem, åtminstone inte innan vi tagit klivet in i transhumanismen så att verkligheten får en helt annan innebörd. Nej, det är återbruket av enskilda verk som i mina ögon är ett tecken på fattigdom. Att vilja skildra gränsen mellan dröm och verklighet, kampen för frihet och oberoende och placera alltihop i en framtidsmiljö är inget problem, egentligen oavsett hur många gånger det har gjorts, även om jag helst tar del av verk som på något sätt vidgar vyn. Problemet uppstår när man bara tar Total Recall och hottar upp den med nya specialeffekter för att man tror att det är en given kassako.