Det är mycket nu. Eller så är det tvärtom inte mycket nu. Oavsett vilket är jag trött. Kraftlös. Ikväll är det meningen att jag ska leverera konstruktiv och intellektuellt sprittande kritik till mina kurskamrater, men jag är helt blank i huvudet. Jag har inget vettigt att säga. Bara lösryckta fraser. Det ger mig dåligt samvete och det stressar upp mig ännu mer. Ibland är det bara mycket.

Helgens besök hos farmor i Skåne tröttade nog ut mig mer än jag trodde. Eller så beror det på att jag var längre ner i stressträsket än jag trodde. Eller så har jag för många bollar i luften. Bloggen kräver också sitt, men som ni märker har det inte blivit många inlägg de senaste dagarna. Svacka tror jag det kallas. ”Brun vecka” döpte jag det till förr i tiden, och den bruna veckan varade alltid lite drygt en vecka. Alltid lite för mycket.

Jag borde göra exakt vad jag vill. Jag är ju ledig! Jag har ingenting att bekymra mig över. Så vad vill jag? Ingenting. Sova. Gå på vapenauktion och tafsa på blankt stål. Kramas med fröken P. Jag borde vilja skriva, skriva, skriva. Det ger mig också dåligt samvete.