Efter flera veckors klompande i slask och gyttja har jag äntligen skruvat min rumpa ur vagnen och producerat ett nytt stycke till höstens roman. Naike möter Sinvi för första gången:

> Västra staden var vårt vattenhål. Långt att gå var det, längs samma stig varje gång, tills jag gled runt husknutarna och över gatornas kullerstenar som en bäck nerför ett berg. Mitt emellan oss. Avsides. En plats fýnerna inte frekventerade, en plats straivanerna inte hade spritt sig till. Det var komiskt att se honom när han kom. Alltid genom samma smala gränd, den skitigaste och mörkaste han kunde hitta, höljd i en kappa med axlarna framskjutna och ryggen och nacken böjd så att hättan säkert skulle skugga hans ansikte. Jag bar själv en kappa. Med hättan uppdragen. Men för mig var det farligt på riktigt! Om fel straivan råkade få syn på mig kunde han döda mig på fläcken. Förresten kanske det var farligt för honom också, han kunde ha blivit rånad, kanske ihjälslagen, vad vet jag.

Från torget där vi möttes promenerade vi. Gata upp, gata ner, och sen var det inget mer. Tills en dag:

Om du ska smyga måste du klä ner dig bättre.

Jag tänkte inte på det. En röst i mängden. Men Relnahir frös till is.

Hon kom runt oss och lade handen på Relnahirs arm.

Skrämde jag dig? sa hon. Förlåt. Och sen skrattade hon. Högt och starkt så att varenda en där på gatan kunde höra varifrån hon kom och vände sig om och tittade.

Är det du som är hon? frågade hon mig och jag svarade: Vem är du?

Sinvi Kérna.

Relnahir satte igång med att presentera oss formellt, men Sinvi bara skrattade och tryckte fingrarna över hans mun.

Du måste lära honom att slappna av, fortsatte Sinvi. Han gör sådär hela tiden.

Mina föräldrar är… var mycket formella, sade Relnahir.

Och det är inte mina menar du? sade Sinvi och skrattade igen.

Du vet vad jag menar, sade Relnahir och tittade ner på sina händer. Jag tog hans hand. Sinvi tog den andra. Två kvinnor. En rödsvullen, riven och hårdnat hand; en tunn, klädd i en sidenhandske.

Vad gör du här? frågade Relnahir. Är ni fler?

Sinvi skakade på huvudet.

Bara lilla jag, sade hon, inga vittnen om ni tänker röja mig ur vägen.

Det här är allvar, Sinni, sade Relnahir. Om mor får veta…

Stackars mamma ja, skrattade Sinvi. Det där måste du också vänja honom av med.

Hon kramade min arm.

Så du är hon? sa hon.

Verkar så, svarade jag.

Ooh, inga onödiga ord. Och hon skrattade igen.

Vadå ’hon’ förresten? frågade Relnahir. Vem har sagt något om en hon?

Sinvi fnittrade och låtsades stirra på mig och sen sa hon: Är hon en han?

Du vet vad jag menar, sade Relnahir.

Förlåt. Vem har sagt nåt om en hon? Vem har inte sagt nåt om en hon, Relnahir? Hm, just det, din mor har inte sagt något. Men hon är nog den enda. Det viskas, Relnahir. Men viskningar räcker inte för mig, det vet du.

Relnahir såg sig om.

Jag lovar att jag är ensam, skrattade Sinvi.

Ingen kan få veta, sade Relnahir och jag kände det som om ett kallt skal plötsligt slutit sig om mig så att jag inte längre syntes. Sinvi märkte det också.

Skäms du för henne? frågade hon och den här gången skrattade hon inte. Det borde du inte göra. I så fall tänker jag skämmas för dig.

Relnahir drog handen genom håret så att hättan gled av.

Lugna ner dig, sade Sinvi. Jag säger inte ett ord, inte förrän du ger klartecken.

Han skrattade. För att dölja sin nervositet. Det gör han alltid.<

Tyck till. Det här är version ett, så era åsikter landar i den frodigaste av myllor.