Tragiskt omagiskt

Amerikanen Lev Grossmans roman Magikerna (The Magicians) utkom i original 2009 och har nu översatts till svenska. Den har sålt i stora mängder och hyllats både här och där, även om flera svenska recensenter har varit mer svårflörtade. Ett av de vanligare sätten att beskriva den är: Harry Potter för vuxna.

I korthet handlar Magikerna om Quentin, en studiebegåvad men uttråkad och socialt handikappad 17-åring som hela sitt liv drömt om att få komma till sagolandet Fillory. Istället för på ett vanligt college hamnar Quentin på Brakebills, en högskola för magiker, men trots att det borde kännas som om hans drömmar förverkligats blir han blasé även där, och efter examen hänger han sig åt hedonistiskt drivande på Manhattan tillsammans med sina trollerivänner. Tills de plötsligt får chansen att komma till Fillory på riktigt, och genomför ett klassiskt uppdrag för att rädda landet från ondskan. Inte ens det lever dock upp till Quentins förväntningar, eftersom folk plötsligt visar sig dö på riktigt under uppdraget. I böckerna om Fillory klarade sig alltid alla!

Upplägget är ambitiöst och kan utgöra en grund för djupsinniga diskussioner. Det råder heller ingen tvekan om att Grossman kan sina fantasyklichéer och han leker ivrigt med dem. Det är väl genomtänkt (Klockkvinnan visar sig vara den filosofiskt mest intressanta aspekten) och snyggt utfört. Problemet är att när man skojar med klichéerna använder man dem också. Det gör att det hela stundtals ter sig fantasilöst, i brist på bättre uttryck. Alla dramaturgiska spelregler följs, vilket leder till förutsägbarhet. Mycket tidigt förstår man till exempel vem som kommer att vara huvudskurken. Och de stora frågorna och djuplodande diskussionerna trampar bara vatten utan att någonsin hitta botten.

Någonstans handlar Magikerna kanske om vuxenblivande. Jag hoppas att det inte är så, för just det temat toppar min hatlista; uttjatat och urvattnat. Grossman lyfter fram ett tänkt dilemma som uppstår när man inte kan bli vuxen och lämna de barnsliga fantasierna och drömmarna bakom sig – hur ska vuxenvärlden någonsin kunna konkurrera med Fillory? Men varför skulle det egentligen vara ett dilemma? Är han inte själv ett exempel på att man mycket väl kan hänga kvar i barnsliga drömmar och ändå vara vuxen? Var inte den föräldralöse fyrabarnspappan professor Tolkien, med personliga erfarenheter från Första världskrigets skyttegravar, vuxen? Premisserna håller inte; de baseras på en kapitulation inför konventionella idéer om vuxenskapet. Varför måste vuxenblivandet så formelartat handla om att släppa den gränslösa fantasin och träda in i en onödigt grå så kallad verklighet? Jag köper det inte. Någonstans får jag en känsla av att Magikerna är en drift med fantasyn som genre – och det överlever den – men också en önskan om att växa ur den. Det är en kluven roman, som både vältrar sig i genrens alla grepp och desperat försöker slingra sig fri. Jag gillar att man försöker förnya fantasyn genom att göra den ”vuxen”, ”seriös” och litterärt relevant, men för att lyckas måste man tillåta sig att ta den på största allvar. I det ingår att strunta i klichéerna och formerna och på fullaste allvar göra något med genren som aldrig har gjorts. Magikerna har gjorts förut – liksom George R R Martins A Song of Ice and Fire, som också hyllats som fantasy för vuxna – och i slutänden tonar det mest fram en bild av en Harry Potter utan glädjen, ett Narnia utan tron, en Skivvärld utan hejdlösheten. Fantasy skriven av en alltför konventionellt vuxen människa.

Grossman beskriver skickligt den dekadenta, visionslösa tillvaro som de unga magikerna långsamt, och oavsiktligt, slussas in i, och där kan väldigt många unga, nyutbildade människor identifiera sig. Men när hjältarna till slut kommer till Fillory ger skaparlusten vika och kvar finns en ordinär sagovärld, som hämtad ur vilket rollspel som helst. Slutstriden påminner mer om ett dataspel än om litteratur, till råga på allt kryddad med pseudocoola repliker som får Schwarzenegger att framstå som en humoristisk gigant. Jag vet, det är på skoj, det är humor, det är meta. Och det är väldigt tradigt.

Slutkänslan blir att jaha, här har vi en New York-intellektuell som ska visa hur smart han är och hur många böcker han har läst. Det blir alltid samma resultat: pretentiöst och ointressant.

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Recensioner/Reviews and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s