Tillåt mig fresta med lite ny text, såhär i veckans trevande barndom. Det är som vanligt version 1.0, så alla synpunkter mottages tacksamt. I det här stycket tar Naike sin tillflykt till väninnan Sinvis hem:

>Jag ville inte gråta! Jag ville vara stark, ville att alla skulle se hur stark jag var. Varför skulle jag gråta? Jag hade inte förlorat något, jag hade vunnit något. Ja, det kanske låter klyschigt, men klichéerna finns ju där för att de är sanna! Jag hade vunnit min frihet. Min man. Man kan inte vinna utan att satsa och insatsen är ju borta. Man måste ju acceptera att den är förlorad, annars blir man tokig.

Men jag grät. Jag tror aldrig jag har gråtit så mycket. Eller: jag vet att jag aldrig har gråtit så mycket. Kanske var det alla de där slagen och orden som till slut rann ur mig, som ett överjäst vin som poppar upp korken av egen kraft. Jag vet inte, jag kanske bara var glad. Eller ledsen. Både och. Äsch, det spelar ingen roll.

Relnahir tog ut mig till vagnen och så körde vi iväg. En hyrd vagn förstås, eftersom han inte vågade använda sin egen för då hade mamsen fått höra. Vad hade du för ärende så sent på kvällen? skulle hon ha frågat med den där tonen som är typiskt för mödrar som vädrar barnbarn. Ska du skita i, kärring! Skulle han inte ha sagt. Men han borde ha sagt det. Om det hade hänt, allstå.

Fast det var så sent stod det en hel liten folksamling runt vagnen; i Söderstan är den sortens vagn inte precis vanlig. Några aggressiva skrik hördes, ett par fulla straivaner försökte hålla något slags improviserat förhör med Relnahir, men han svarade inte, bara föste in mig i kupén och hoppade in efter och sedan drev kusken på hästarna, rätt genom hopen. Det var inga hyllningsrop de slängde efter oss.

Sinvi mötte oss vid bakdörren. Några tjänsteflickor svävade i mörkret bakom henne och det första hon gjorde var att leda mig fram till en av dem.

Det här är Reita, sade hon. Hon kommer att hjälpa dig medan du bor här.

Gudar vad tjock hon är. Jo, jag tänkte det. Min första tanke. Usch, man får inte tänka sådant. Förresten är hon inte så tjock. Nej! Man får inte skratta, det är inte hennes fel. Hon är rätt så tjock. Men det fick henne att kännas lite moderlig, lite trygg, och jag behövde all hennes trygghet.

Är din far vaken? viskade Relnahir och Sinvi skakade på huvudet.

Han sover, eller låtsas sova, vad vet jag, sade hon. Men han känner till att jag kommer att ha en inneboende gäst.

Jag tittade på dem och Sinvi läste frågan i mitt ansikte.

Nej, han tycker inte om det, men man är inte dotter till en affärsman utan att lära sig hur man förhandlar. Han har ingenting att sätta emot.

Emot vadå? frågade jag.

Jag är hans framtid, svarade hon. En tämligen ljus framtid, dessutom. Min blivande make är ett kort som svårligen låter sig övertrumfas.

Det var första gången hon nämnde det. Hon tyckte väl att nu var vi så insyltade i varandras hemligheter att det var dags.

Blivande make? upprepade Relnahir. Vad är det för unik sort?

Sinvi drog oss till sig och körde in sitt huvud mellan våra och viskade: Han heter Karlhan.

Jag tittade förväntansfullt på henne, för det måste ju komma mer. Namnet betydde ingenting för mig. Relnahir däremot stirrade. Först med en sådan där frågande blick, sedan med höjda ögonbryn och öppen mun.

Den Karlhan? väste han till slut och Sinvi nickade.

Kronprinsen av Ankárion? fortsatte han och Sinvi nickade igen och jag kände hur mitt hjärta snabbade på.<