Varför fantasy: en summering

Jag frågade en gång en kollega om hon hade sett den första Sagan om ringen-filmen. Hon utbrast irriterat: ”Jag är inte intresserad av hobbitar!”

För inte länge sedan diskuterade jag litteratur med några vänner. De beklagade Håkan Nesser eftersom han begått ”misstaget” att låta sina romaner om Van Veeteren utspela sig i ett påhittat land. En av dem konstaterade att han hade upptäckt värdet av att känna igen sig i litteratur och tillade: ”Det är vuxenpoäng.”

Frågan som infinner sig är naturligtvis: varför? Vad är det som gör att litteratur som utspelar sig i vår tid och på en plats som vi är bekanta med anses vara intressantare och mognare än annan? Vi gör ett enkelt tankeexperiment: tänk dig din favoritroman, och byt sedan ut alla namn (på personer, platser och dylikt) till mer fantasy eller science-fictionklingande. Är boken nu plötsligt sämre, eller mindre intressant? Och i så fall: varför?

De som på fullaste allvar anser att ett litterärt verks relevans ligger i igenkännandet, den omedelbara identifikationen, har en så förenklad, slö och ytlig relation till litteratur att det inte vore lönt att ta deras uppfattning på allvar om det inte var för att det, dessvärre, förefaller vara så att den dominerar, både bland ”gräsrotsläsarna” och ”professionella” läsare i form av recensenter och andra akademiska litteraturkonsumenter.

Ordet empati används ofta idag och antagligen är det i dess mer triviala form man kan hitta förklaringen till att identifikationen fått så stort genomslag. Men människor som har lättare för att leva sig in i människoöden i sin egen kulturella kontext kan inte sägas ha en särskilt utvecklad empati. Att känna med det som befinner sig i ens egen bubbla är inte svårt, eftersom det i praktiken innebär att man känner med sig själv. Ett illustrerande exempel är Tony Soprano, en karaktär som i stort sett inte besitter någon empatisk förmåga, annat än omtanke för sina allra närmaste. Men han är också kapabel att ”förstå” och ”lida med” sina kolleger. När den eller den bossen måste rensa upp i sina led kan Tony visa medlidande för de besvär den stackars bossen måste ta sig igenom. Någon identifikation med människor utanför denna psykopatins såpbubbla finns det däremot inte ett spår av.

Vad är sådan empati värd? Är det sådana ”empatiska” läsare som står hand i hand på Sergels torg efter attacken mot World Trade Center, men som bara suckar och säger Usch! när bilder från forna Jugoslavien, Rwanda eller för den delen Irak rullar i TV? Hur känslomässigt fattig måste en person vara för att kunna identifiera sig med en aldrig så förutsägbar polis i en deckare, men inte med Frodo i Sagan om ringen?

Ett argument som då gärna lyfts fram är att det är overkligt, att det inte finns hobbitar. Tyvärr är det bara ett bevis i raden på att personen i fråga inte har reflekterat alls över litteratur. Som författare kan jag aldrig, och jag kan inte nog betona det ordet – Aldrig! – skapa någonting som inte är mänskligt. Alla känslor, beteenden och tankar som jag laddar en karaktär med kommer av nödvändighet att vara mänskliga. Även om jag försöker skapa personer som är ”omänskliga” blir resultatet bara min, djupt mänskliga, förståelse av vad begreppet ”omänsklig” innebär. Jag kan aldrig till fullo förstå vad en katt tänker och känner när den tittar på mig. Jag kan tolka och gissa, men det blir aldrig mer än en förmänskligad version av katten. Det kan visserligen innebära att jag förstår kattens rudimentära behov, men det betyder inte att jag har förstått katten. På samma sätt är mitt enda sätt att levandegöra en karaktär att, på något sätt, ladda den med min mänsklighet: mina tankar, mina känslor, mina erfarenheter. Därmed är alla litterära karaktärer människor: Nalle Puh, Herr Padda och Smaug. I en annan skepnad, en avvikande och kanske skrämmande yta. Men den ytan kan bara dölja människan om man som läsare är för outvecklad för att se igenom masken, eller medvetet väljer att göra det. Men även om jag väljer att tro att Smaug är en drake kan jag inte förneka det faktum att det som gör att jag förstår honom är att han uttrycker sig på en mänskligt sätt. Att säga ”jag är inte intresserad av hobbitar” antyder därmed en total oförmåga att empatiskt identifiera sig med det som på ytan är främmande. Kanske är det bara ett tecken på att personen i fråga var en fantasilös läsare, eller helt enkelt aldrig har reflekterat över det hon läser. Jag hoppas det, men varje gång jag hör någon hylla den stora samtidsromanen, eller bara ivrigt vara på jakt efter den, får jag en fadd smak i munnen: vad är det här för en fårskalle? är ofta min första tanke, innan jag snabbt byter fårskalle till tråkmåns.

Hur ställer sig en av dessa identifikationsläsare till litteratur från andra kultursfärer? Från tredje världen, från muslimska länder, från Kina eller Japan? Litteratur som per definition är mer ansträngande att ”sätta sig in i”. Full av referenser som en västerländsk läsare inte omedelbart förstår och kanske måste lägga ner åtskilliga timmar för att ta till sig. Är det inte i själva verket så att litteratur från områden jag aldrig har sett, om personer som befinner sig i situationer som jag aldrig har upplevt, ökar min förmåga till förståelse och ger mig nya redskap med vilka jag kan analysera min tillvaro? Medan däremot svensk samtidslitteratur förvisso kan vara bra, men egentligen inte innebär mycket mer än att stirra på sin egen spegelbild i ett antal timmar och sedan hävda att man har lärt sig något. Varför över huvud taget slösa bort sin tid på att läsa om sådant som man ganska enkelt kan uppleva bara genom att kliva utanför dörren?

I mina ögon innebär ett avfärdande av litteratur som på något sätt skiljer sig från ens egen verklighet ett uttryck för självupptagenhet och fixering vid den egna kultursfärens betydelse, inte bara för den enskilde läsaren, utan för hela världen.

Somliga säger att verklighetsbaserad litteratur är mer mogen, vuxnare, men jag vägrar gå med på det. Jag är vuxen, och jag avskyr samtidslitteratur. Det är inte så att jag okritiskt älskar fantasy eller science-fiction, men jag har ett direkt ointresse för böcker om min tid och mitt samhälle. Att som vuxen koncentrera sig på verklighetsbaserad litteratur är fantasilöst, konventionellt och tråkigt. Jag anser att det är precis tvärtom, att den som låter sig krympas till dylik litteraturkonsumtion i själva verket förlorar i mognad. Du blir mer inskränkt, får färre utmanande intryck och fler bekräftande och kommer därmed att allt mer sluta dig i din lilla bubbla. En sådan människa är inte mogen, han är konventionell och tråkig och så inskränkt att han in själva verket kan kallas omogen.

Men litteraturen förefaller sedan länge ha förlorat det viktigaste, det som gör till exempel Robert E Howards texter så fängslande: den respektlösa, barnsliga lekfullheten, den rena otämjda berättarglädjen. Litteratur är numera vetenskap och som sådan ska den naturligtvis inte bara hanteras seriöst av läsaren, utan också av författarna, och vad kan vara mer seriöst än verkligheten, den vi kan mäta och väga och räkna på, den empiriska grunden till hela vår medvetenhet? Personligen anser jag att en sådan syn på litteraturen är skrattretande, men jag har utan tvekan en mycket ovetenskaplig relation till det skrivna ordet. Jag skulle en gång skriva en C-uppsats i litteraturvetenskap. Ämnet var ”Ett genrestudium av Erik Granströms roman Smolles varuhus”. Jag upptäckte att jag stod helt frågande inför uppgiften och kunde omöjligt begripa varför, tills det plötsligt slog mig: genre är oviktigt, ointressant; det är verket i sig, fritt från artificiella etiketter och förväntningar, som betyder någonting.

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Tankar om text/Thoughts on text and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s