Tio lektioner senare, med ett par dippar och lika många toppar klunkandes i bagaget, är det bara att summera: dramatikkursen var lyckad. Jag bugar mig för fröken P som övertygade mig om att det var rätt att pröva.

Gårdagens möte genomfördes i det firande vemodets tecken. Johanna hade tagit med sig någonting att äta och någonting att dricka, vilket ledde till viss fryntlighet, och Clara bidrog med tilltugg. Varför, frågar man sig, är det alltid kvinnor som kommer på de här sakerna? Medan snopptomtar som jag sitter och tänker att ja, just det, det är ju en bra idé. Skål!

Jag fick många uppmuntrande ord att bära med mig. Janne blev heligt förbannad på de traditionspladdrande ädlingarna i Gáron & Tírien som bara tuggar tomt för att få behålla sin överhet och det är precis meningen att han ska bli. Johanna konstaterade sakligt att: ”Du ser dig som författare, oavsett om resten av världen gör det.” Det gjorde mig väldigt glad (även om det ju är litteratör jag ser mig som), plus att hon var nästan översvallande i sitt beröm av pjäsen som helhet. Tyvärr känner jag att min kritik av hennes texter inte varit lika givande, men jag lär mig, bit för bit.

För några var det ett första möte med fantasyn (även om genreetiketten är både dum och delvis felaktig) och de ursäktade sig lite för att de inte kunnat komma med lika bra kritik. Men faktum är att just de som inte var vana vid genren var de vars åsikter jag var mest nyfiken på. När de väl tagit sig igenom namn- och miljöslöjan – och det gjorde de, det är det jag tycker så mycket om! – var det deras utifrånperspektiv som gav mest. Jag siktar inte på en fantasypublik, utan på alla läskunniga, och då blir det viktigt hur förstagångsläsarna reagerar.

Navid med flera läser gärna fortsättningen och erbjuder sig att ge kritik mejlvägen, och det tas tacksamt emot.

Över huvud taget blev vi ett tappert litet gäng, vi sju små dramatiker som gick på en kurs.

Nu inväntar jag med spänning Claras slutomdöme som ska landa i mejlkorgen i helgen.