Jag fick kursledaren Clara Diesens slutord i lördags. Det var uppmuntrande ord, men också med luppen riktad mot min stora svaghet: karaktärsteckningarna. De personer jag har känt länge blåser jag lätt liv i, men de nyare bekantskaperna är det sämre ställt med. Det är en jobbig läxa, för det är ingen liten uppförsbacke jag måste klänga över. Men det finns redskap till hands. “Du kan det här”, avslutar Clara sitt mejl, och det är naturligtvis där jag ska leta, hos mig själv: det som gör mina gamla karaktärer levande måste helt enkelt appliceras på de yngre. Det måste till en tydlig livshistoria, tydligare livsmål och drömmar. Vardagsscener som berättar något om dem, språk som blottar deras känslor, och så vidare. Hurra! Hur enkelt som helst.

Jag måste också lära mig att sålla mer i replikerna. De har en tendens att bli för informationstunga, för mångordiga. Det är lite lättare att lära sig. Jag redigerade några sidor av romanen igår och tvättade bort åtskilliga småfraser som spetsade det som stod kvar. Det här kommer att bli riktigt roligt!