Idag satte jag mig för att försöka omdisponera romanen i enlighet med Tomas (han i Skåne) tankar om att det skulle bli lättare att komma in i den om man fick följa ett berättarperspektiv lite längre. Idén lockade mig (vilket trogna Bockföljare vet) och jag har funderat på det länge. Nu var det dags!
Efter en halvtimme kraschade jag in i väggen. Ok, inte VÄGGEN, bara ett jättehinder. I Broder själ, syster flamma har jag använt framför allt två tekniker: cut-up och point-of-view. Avsnitten är korta och skiftar ständigt från ett perspektiv till ett annat. Det kan vara förvirrande i början, men det är ändå ett ganska vanligt sätt att arbeta idag, särskilt på film eller i TV.
Ett resultat är att jag har lagt mängder av timmar på att komponera romanen så att avsnitten går i varandra som kuggar och driver berättelsen framåt. Det är, enkelt uttryck, omöjligt att flytta om dem utan att hela rytmen havererar. Det blir en annan bok, avsnitt efter avsnitt måste skrivas om (inte skrivas igenom, utan skrivas om, från scratch, med delvis nytt innehåll), och det finns bara ett slut på den vägen: hela romanen måste skrivas om, i en helt ny form, på ett helt annat sätt.
Vill jag det? Nej. Skulle romanen må bra av det? Kanske, jag kan inte svara på det. Däremot känner jag klart och tydligt att om jag ska skriva en annan bok så skriver jag hellre en annan bok, om ni förstår. I nuläget kommer formen att kvarstå, om jag inte kommer på någon genial lösning på dilemmat.
Bokbocken 
Att skriva om är något de flesta får vänja sig med, se det inte som ett extra hinder, en vägg i vägen, utan en naturlig formation på stigen, något som ingår i skapandeprocessen, så känns det kanske inte lika jobbigt? Det sägs att Dostojevski skrev om en av sina romaner, från första till sista sidan, tretton gånger – och det var långt innan vår tids underlättande tekniska utrustning fanns.
Många filmer klipps om också, trots att det finns noggranna bildmanus som följt med under skapandets gång, för att förbättra historien och slutprodukten.
Och det går ju alltid att spara sin gamla idé, testa den nya, och sedan gå tillbaka till den gamla ifall man trots allt gillar den bäst i slutändan ändå (sker också inom film). Mängder av timmar upphöjt i mängder av timmar är oftast det som ligger bakom en bra berättelse. 🙂
Tack för dina upmuntrande ord. Jag har själv lärt mig omskrivningens skönhet de senaste åren. Frågan är dock om jag vill skriva vad som skulle bli en helt annan, och i mina ögon, väsentligt mer konventionell, fantasyroman. Handlingen skulle naturligtvis bli densamma, men den här väven har växt fram genom hittills fem genomskrivningar så jag känner mig inte supermotiverad att helt förkasta konceptet och börja om. Men som sagt, man ska aldrig säga aldrig. Det är också en fråga om vad man menar med ”skriva om”, kontra ”skriva igenom”. Jag är inte säker på att alla definierar uttrycken på samma sätt. För mig är genomskrivningar någonting jag gör när jag i grunden tror på formen och dispositionen, medan omskrivning är när man förkastar en form och skriver en ny bok (eller ett nytt kapitel eller dylikt).