Den sista nyheten?

Nu har jag äntligen fått ur mig det jag tror är det sista nya avsnittet till romanen Broder själ, syster flamma. Tro kan ju flytta på berg har jag hört, men den hindrar ytterst sällan håligheter i romaner från att kräva fyllnad, så vi får se.

I det här avsnittet befinner sig huvudpersonen Hvárek i bokstavligt trångmål, vilket får honom att reflektera över vissa livsval:

> Larmet låg som en ram långt borta. Dämpat av tunnorna, muren, grändernas och gatornas kringlor. Inga ord framträdde, ljuden steg och föll precis utom räckhåll. På andra sidan muren hade fåglarna återvänt.

På låg höjd kom en skock änder flygande. De dök upp så plötsligt att Hvárek ryckte till och slog armbågen i tunnan intill så att den dånade som en trumma. En av dem bajsade när de passerade. Instinktivt vred Hvárek sig undan. Plasket lät ihåligt när det landade på tunnan.

Snacka om å hamna i rännstenen, tänkte han. Duger inge till. Hon hade rätt. Kärringen hade rätt.

Andningen hackade till. Ögonen sved. Han lirkade upp handen till ansiktet, men det var torrt. Han var torr i munnen, kanske fanns det inte tillräckligt med vätska för tårar. Fingrarna var skitiga. De korta naglarna repiga och svarta. På ovansidan framträdde de små ärren genom smutsen.

Nej! Hon har inte rätt. Dom har inte rätt. Nån av dom.

Han slog till muren. Skrapade ovansidan av handen mot putsen. Slutade när det gjorde ont. Andningen hackade igen.

Ja borde gett upp, tänkte han. Borde ha skiti i alltihop å bara tagi dan som den kommi. Ja kunne ha vunni om ja gett upp.

Ett skratt puttrade upp genom mungipan.

Vicke skit! Vunni om ja gett upp. De är värt nåt å slåss fast man inte vinner men de kan dom inte fatta för dom är de bara vinna som gäller. Hon va likadan. Dom va likadana båda förresten men å ha sin egen kärring hängande som nån jävla gam över en å bara ställa krav på att man ska ge ge ge så hon kan få vinna. Hon hade vela se mej ge upp å krypa för dom så ja kunne ha vunni. De va därför hon gifte sej me mej för ja va nån me egen verksta å hon hade inge utom en farbror som ville bli av me henne å inte ens kom ti bröllope så ja va hennes väg upp. Klättra sängvägen tänkte hon sej å ja gick på de å allt hennes jävla tjat gnagde ner mej. Hon hade ingen stolthet kvar så varför skulle ja ha de?

Han fnös och knöt näven gång på gång. Den rispade huden på ovansidan stramade.

En matta. En jävla trasmatta va allt hon kom me. Å sin kropp. Som alla horor. Som om de räcker.

Ärren lyste nu. Genom smuts och damm och puts. Korta, skarpa. Som brännmärken. Som om elden som jagat honom genom livet nafsat efter hans fingrar.

Ja va fyra å hon va två.

Då va ja allt för henne.

Tills vi kom hit.

Å då ble ja allt för min fru.

Tills ja blev ingen alls.

Ärren. Eldens bitmärken.

Nu kom tårarna. Han gned med tummen över ärren. Skavde. Men eldens bett satt djupt.

Tandmärkena.<

Det blev inte precis som jag tänkte mig det, men det blir det å andra sidan nästan aldrig, så det behöver ju inte betyda något. Vad tycker mina trogna läsare? Innehållet kan ju bli svårt att säga något om, men formen, formen!

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Publiceringen/Publication and tagged , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s